Sida 384
Det var i Mars 1801 som Armfelt genom snö och is färdades från Sagan till Petersburg öfver Lifland, sedan han fått försäkran, att kejsaren med nöje skulle emottaga honom. Han mottogs under resan, på kejsarens befallning, med militärisk honnör i de baltiska provinsstäder, som han passerade; hedersvakt ställdes nu utanför samme mans bostad, som fyra år förut, dold under namnet Brandt och nästan döende, smugit sig till Reval från förvisningsorten i Kaluga. Anländ till Petersburg den 23 Mars, tog Armfelt sin bostad hos hertigen af Serra Capriola, besökte Stedingk, svenske ambassadören, som mottog honom på det mest förekommande sätt, samt lät begära audiens hos kejsaren. »Kejsaren ville med lika så mycken empressement som välvilja råka mig, skrifver Armfelt; och Stedingk augurerade mig, att den naturliga eld, som alltid upplifvar mig, då jag traiterar affairer, skulle elektrisera denne så lätt uppretade man.» Audiensen utsattes till kl. 7 följande morgon. Armfelt inställde sig kl. 3/4 7 i den tidiga vintermorgonen utanför Michaelska palatset, kejsarens med stor kostnad nyinredda bostad, men han hejdades af vakten: kejsaren hade insjuknat och kunde ej taga emot någon, hette det. Det dröjde icke länge, innan det upplystes, att Paul I sedan midnatten ej längre var bland de lefvande.
Armfelt var den som först bragte underrättelsen härom till Serra Capriola och Stedingk; och genom sina förbindelser från äldre tider med en af de män, som stått i spetsen för sammansvärjningen mot kejsar Paul, grefve v. d. Pahlen, blef han snart i tillfälle att få veta mera om det sätt, hvarpå den olycklige monarken slutat sina dagar. Allting insveptes emellertid i hemlighet; från Petersburg vågade Armfelt icke skrifva om kejsarmordet. »Kejsaren är död, skrifver han till sin hustru. Jag säger dig skriftligen intet mera härom. Men efter all liknelse reser jag härifrån utan att hafva uträttat det minsta af allt hvad jag kunde vilja. Jag har en oöfvervinnelig répugnance för vissa laster, och jag flyr de personer, som jag älskat och estimerat, då deras uppförande förefaller mig annorlunda än jag förväntat mig. Så snart som möjligt är, reser jag. Stedingk påstår, att anständigheten fordrar, att jag skall uppvakta den nye kejsaren.»
Det var sin ofvannämnde vän från Stockholm 1790—91 och sin välgörare under ryska landsflykten, grefve Pahlen, som
Källa: Project Runeberg ·