Sida 383
Oaktadt denna känsla af oberäkneliga faror, hvilka ett besök hos Paul I under hans dåvarande sinnestillstånd kunde medföra, saknade Armfelt icke sympati för denne egendomlige man, som med hänsynslösheten och grymheten hos en asiatisk despot förenade en viss rättskaffenhet och ridderlighet under en tid af osäkerhet, omstörtningar och intriger. Han kände, så väl som samtiden, Paul I:s missgrepp och fel, hans upprörande hårdhet, hans ständiga omkastningar så väl i den inre som den yttre styrelsen, hvilka ömsom syntes bero på ren sinnesförvirring, ömsom på reflekterad grymhet. Det oaktadt har han efter Paul I:s död på följande sätt karakteriserat honom: »Historien skall en dag säga, att denne olycklige monarks hjärta endast i andra rummet hade del i hans dåliga handlingar, och att hans förstånds förvillelser endast böra tillräknas omständigheterna. Ty lemnadt åt sig själf, skulle det förstnämnda hafva varit godt, ärligt, storsint och brinnande för rättvisan; det senare ljust, lifligt, t. o. m. briljant, och framför allt ridderligt. Man skall beklaga, att han saknat verkliga vänner samt ärliga och modiga rådgifvare; och man skall med rätta förvåna sig öfver de konflikter och olycksöden, som följde honom från vaggan till grafven.»
För sin enskilda del kände Armfelt sig stå i förbindelser till kejsar Paul I; och tacksamheten var en af de dygder, som man icke kan frånkänna Armfelt. »Visst har han underliga och obegripliga nycker, skrifver Armfelt till sin hustru, men 1:o har han frälst mig från Kaluga, 2:0 födt mig, 3:0 är han en verklig chevalier, 4:0 känner han à peu près sin styrka och hela vidden af sin värdighet. Allt detta är en titel till min erkänsla; och du vet, att jag sällan bryter mot den dygden.»
Armfelts resa till Ryssland fick en högst oväntad utgång. Egendomligheten af hans lefnadsöde ville, att han i Petersburg så godt som blef vittne till en af de tronhvälfningar, hvarpå Rysslands historia är så rik. Paul I fick han se, men såsom död, på hans »lit de parade», med ansigtet vanställdt af blånader och svullnader, som visade att han dött en våldsam död. Det var med hans efterträdare, Alexander I, som Armfelt fick tala; och det var mindre sina enskilda än Sveriges och Europas allmänna angelägenheter, som han därvid fick afhandla.
Källa: Project Runeberg ·