Read Runeberg

3:2. Gustaf Mauritz Armfelt efter Armfelts efterlemnade papper samt andra tryckta källor. Armfelt i landsflykt

Originalsida 49
Originalsida 49
Originalsida 48
Originalsida 49
48–49

Sida 49

befallde det» . Lustbarheterna vid hertigen-regentens hof fortgingo, ostörda af kungssorgen. Vid dess middagsmåltider användes någon gång såsom taffelmusik begrafningsmusiken vid konung Gustafs likfärd: de få, som förblifvit hans minne trogna, åhörde den med tårade ögon, men blefvo föremål för de andras åtlöje . »Man vill begrafva den bortgångnes minne i glömska», klagade hans sons guvernör grefve Gyldenstolpe , »och försöker roa sig som förr. Men själfva hufvudföremålet saknas, och jag kan ej beskrifva den tomhet, som vår aflidne herre lemnat efter sig». — »Nej, vi kunna icke se sakerna för mycket i svart», skref Armfelt själf till sin hustru efter dylika underrättelser. »Salig konungen kände noga sitt folk; den motvilja, han alltid hyste mot dem, som nu spela en rol, är anmärkningsvärd. Store Gud, hvilken konung var det icke! Med alla sina fel, är jag säker på att vi om någon tid skulle vilja återköpa honom med vårt blod» !

Till alla dessa små styng mot ett älskadt minne kom den lindriga domen öfver de i konungamordet inblandade. Mot regentens och rikets främste juridiske ämbetsmans, riksdrotset Wachtmeisters vilja, lyckades Reuterholm genomdrifva, att de af de sammansvurna, hvilka bort straffas med döden, i stället skickades i landsflykt under föregifvande, att detta vore ett strängare straff . Hertigen-regenten förmåddes att i ett diktamen till protokollet den 15 Aug. 1792 tillkännagifva, att denna dom berodde på konung Gustafs på dödsbädden hos honom uttalade önskan, att endast Ankarströms hufvud skulle falla, och att alla de öfriga, som voro invecklade i mordgärningen, skulle få behålla lifvet. I den döende konungens mun lades ett långt tal, hvari detta utvecklades; och hertigen uppgaf, att han »vid sin broderliga kärlek och furstliga ära tillsvurit» den döende konungen att villfara denna »hans sista bön, hvilken», enligt hertigens ord, »satte Gustaf III:s ädelmod och hjärta i den vackraste dag och bättre än Svensksunds seger förevigade dess minne». Talet, som syntes röja Reuterholms blomstrande vältalighet, trycktes i tidningarna.

Källa: Project Runeberg ·