Sida 58
Preussens och Österrikes förenade arméer, skulle blifva ett kort, men lysande segertåg; det skulle, så hoppades han, inom en eller annan månad sluta med Paris’ intagande och Ludvig XVI:s insättande i sina rättigheter.
Färden gick från Ystad till Stralsund, hvarest Armfelt, såsom nämndt är, i generallöjtnanten Fromhold Armfelt egde en anförvandt och i hans son, Karl Armfelt, en ung officer i svensk tjenst, fann en reskamrat till Rhentrakten. Till den trefnad, som han erfor i Stralsund, bidrog väsentligen, enligt hans egen uppgift, att han fann, att man i Pommern, så väl som annorstädes i norra Tyskland, talade med vördnad om Gustaf III:s minne . Öfver Wismar — som syntes honom »likna presidenten (i Wismarska tribunalet, baron Klinckowström) och såg malätet ut» — gick vägen till Hamburg, hvarest med postdirektören Bregard träffades de anstalter rörande postförbindelser till och från Armfelt, som sedermera skulle blifva af så olycksbringande följder. I Hamburg såg han på afstånd grefve Munck, som nu i utlandet under namnet Bringson dolde sin vanära. Armfelt fann, att denna tillfällighet icke var »de bonne augure». Öfver Harburg fortsattes resan till Hannover , Kassel och Koblentz, allt under kortare uppehåll, nödiga på grund af Armfelts medtagna krafter, de dåliga vägarna och de talrika trupptransporterna mot gränsen. — Han reste »en grand seigneur», på det sätt, som han ansåg tillkomma sin rang, åtföljd af egen betjening och egen läkare; ressällskap egde han därjämte i sin unge slägting från Stralsund och den ofvannämnde pommerske majoren v. Hess, i svensk tjenst , som i Kassel slöt sig till den svenska
Källa: Project Runeberg ·