Sida 72
på två unga, och af tusen abbéer». Där taltes icke om annat än om de olyckliga tilldragelserna i Frankrike:» De äro förskräckliga nog i sig själfva, men nu komma därtill klagovisor af dem, som blifvit lidande, och ledsnaden af att oaflåtligt höra talas därom». Aftnarna tillbragtes vanligen hos någon emigrant, »där man bjöds på dåligt thé, tårtor och en omelett, kryddad med många komplimenter” . Nyheterna om Septembermorden framkallade i denna qvinnliga omgifning den djupaste bedröfvelse: franska damer i Aachen hade vid detta blodbad förlorat vänner, slägtingar, barn och föräldrar.
Dessa bedröfliga förhållanden kunde dock ej undgå att befästa den lifliga medkänsla, som Armfelt från början hyste för dessa olyckliga landsflyktiga, af hvilka han känt några under helt andra förhållanden. Den umgängeston, som ännu i olyckans dagar rådde i dessa kretsar, erinrade honom lifligt om det forna Paris och Versailles, hvilka han en gång sett, enligt hans egna ord, såsom »medelpunkten för fin belefvenhet, odlad smak och umgängets nöjen». Och det var icke heller endast sorgliga nyheter som ingingo till Aachen: de framgångar, som utmärkte början af det preussiska fälttåget, fyllde för en kort tid alla sinnen med lysande förhoppningar. Sedan preussarna intagit Verdun, ansåg man för gifvet, att de omkring den 15 Sept. skulle rycka in i Paris. »Jag påminner mig en afton hos hertiginnan af Harcourt, berättar Armfelt. Man politiserade förtvifladt, och för att icke nödgas motsäga dem, som med några fraser och med en öfverlägsen ton tyckte sig kunna utjämna alla svårigheter, tog jag mitt parti och satte mig till spelbordet. — I synnerhet biskopen af Arras, som ansågs vara en man af en viss begåfning, gaf sig en ton, som om han vore en Richelieu; och då vi skulle lemna samqvämet sade han mig: »Nu är allting på rätta vägen igen, herr general. Om det fortfar så, som jag hoppas, så skola vi genast taga ihop med Sverige och återföra allting där på den rätta stråten». Jag svarade: »Edra afsigter äro värdiga en god prelat, som i allt detta ej har annat än det allmänna bästa för ögonen och hoppas, att Gud skall göra hvad som icke står i människomakt». — Äfven Armfelt delade i det längsta sin omgifnings förhoppningar om preussiska härens seger; men att återställa allt på den gamla foten i Frankrike ansåg han omöjligt. »Nationen är förstörd till esprit och principer, skrifver
Källa: Project Runeberg ·