Sida 8
I.
System-förändring.
(1792).
»Han sofver — den eviga sömnen», hade läkaren förklarat för dem som voro församlade kring konung Gustaf III:s dödsbädd. Länge herskade dödens tystnad i den kungliga sängkammaren. Ingen yttrade ett ord, ingen gjorde någon rörelse; under en lång stund syntes smärtan hafva bedöfvat alla sinnen.
»Slutligen», berättar Armfelt, »bröt läkaren, Dalberg, tystnaden: Vi måste, sade han, underrätta hertig Karl. Grefve Oxenstjerna gick genast ut, för att meddela honom hvad som händt. Hertigen befann sig jämte en mängd människor i audiensrummet, helt nära ingången. Han kom genast in, som jag vill minnas, åtföljd af hertigen af Östergötland, hvilken genast blef illamående. Hertigen-regenten uppgaf höga klagorop, tog in medikamenter och lät sina tårar rinna. Han sade oss de ömmaste saker, omfamnade oss, tröstade oss, och bad baron Taube och mig att bistå honom med våra råd och våra tjenster. Efter en qvarts timma lemnade hertigen konungens sängkammare, hvarest efter hand flera personer samlats, och begaf sig till audiensrummet. Där tillkännagaf han, att jag var utnämnd till öfverståthållare i Stockholm och att baron Taube hade sig anförtrodd ledningen af de utländska angelägenheterna, samt upprepade hvad han nyss förut sagt oss; han skickade till hofrätten efter sin broders testamente och påskyndade så mycket som möjligt afläggandet af trohetseden till den unge konungen. Han själf, jämte hertigen af Östergötland, aflade den genast. Jag var vittne till den entusiasm, med hvilken alla de närvarande gjorde sin
