Sida 157
vända sig till danska regeringen i stilleståndsfrågan, hvarvid Posse invände, att underhandlingar väl kunde ega rum mellan två armébefälhafvare, men svårligen mellan ett kabinett och en general. För öfrigt gjorde Posse, med afseende på prinsens förslag, den befogade invändningen att, om vapnen kunde hvila under de 8 à 9 dagar, som behöfdes, innan svar hunne anlända från Köpenhamn, så kunde ett stillestånd på 14 dagar lika gärna beviljas från början.
Sedan prins Kristian August lofvat att följande dag skriftligen besvara Armfelts bref — han väntade, enligt egen uppgift, samma dag bref från danska regeringen, hvilkas innehåll han ville känna — rörde sig samtalet kring allmänna ämnen, Europas politiska ställning och krigens gång. Prinsen, uppenbarligen ännu påverkad af Manderfeldts utlåtelser, fann lämpligt att fråga, om det icke vore emot svenska nationens önskan att föra krig mot Danmark. Han fick till svar, att nationen alltid älskar freden; hvad armén vidkommer, gör den inga reflexioner i den vägen, utan tänker endast på sin pligt; man hade med stor förvåning mottagit danska krigsförklaringen.
Det skriftliga svar, som följande dagen lemnades, och med hvilket Posse afreste d. 29 Juli, var långt ifrån efter önskan. Prinsen af Augustenburg uttryckte däri sin förvåning öfver att den svenske underhandlaren ej haft någon kännedom om de »fakta», som i Armfelts bref omförmälts såsom inverkande på den allmänna ställningen. Han hade hoppats, hette det, att Sverige omsider skulle hafva insett sitt verkliga intresse och ändrat sitt system, så mycket mer som det vore öfvergifvet af sin trolösa bundsförvandt, England. Kriget vore icke börjadt af Danmark och ej heller önskadt af svenska nationen. Han vore icke befogad att ingå på något stillestånd och tviflade på, att hans konung, om frågan hänskötes till honom, vore därtill benägen — »så länge som konungen af Sverige ej inser hvad hans eget intresse kräfver».
Källa: Project Runeberg ·