Sida 170
hans lif i enslighet. »En mängd syndare, skref han, frukta att resa till mig, sedan H. M:t förklarat tämligen autentikt, att mitt brott varit af den natur, som han aldrig kunde omtala, men att det var i mina bref till honom själf.» Han använde sina många lediga stunder till sammanfattandet af den öfversigt af det norska fälttågets gång, som under titel »Précis de la campagne en Norvège l’an 1808» tre år senare anonymt trycktes i Upsala.
Äfven från den undangömda landsbygden följde han med oaflåtlig uppmärksamhet tidens händelser, ej blott i Norden, utan öfverallt, där man stridde eller väpnade sig mot Napoleons världsherradöme. Genom Matthews, den raske kuriren, som från Stralsund bemedlat Armfelts vidsträckta brefväxling, och som 1808—1809 vistades i Sverige, underhöll han fortfarande förbindelser med utlandet, särskildt med England, hvarest d’Antraigues hörde till hans korrespondenter. Världshändelserna voro föga trösterika. »Korsikanen» stod på höjden af sitt välde: det var i September 1808, som han på kongressen i Erfurt blifvit hyllad af Rysslands kejsare och Tysklands furstar. Kort därefter visste Armfelt att berätta från denna kongress, att Napoleon yrkat Sveriges styckning och dynastiens förjagande; kejsar Alexander hade »mitigerat detta beslut till Finlands förlust efter Kemi elf, upplifvande af 1720 års regeringsform och den vasselage, detta skall medföra». Och till Johannes v. Müller, nu en Bonaparternas underdånige tjenare, hade Napoleon enligt Armfelts berättelse yttrat: »Je sais que je commets un meurtre politique à la Suède, mais j’y suis forcé.» Från Finland ingingo underrättelser, som endast syntes bestyrka, att Napoleons och tsarens överenskommelser skulle gå i fullbordan.
»Hvem jag råkar, skrifver Armfelt, hvem jag får bref af, träffar mig alltid det ljudet: Vi stå ej att hjälpa! Vårt fall och vårt elände äro oundvikliga; — och blott denna tanke skall hasta dem. Då man utan all passion hör klokt och kunnigt
Källa: Project Runeberg ·