Sida 206
tycks vara missnöjd att icke kunna spela en betydande rol. Den han ämnar sig, fruktar jag, bekommer honom illa, om han fortfar i den smaken.»
Adlersparre skyndade att begagna det vapen, han ansåg sig hafva fått i händerna mot sin motståndare. Han öfversände Armfelts rapport direkt till prinsen af Augustenburg med tillkännagifvande, »att så väl själfva sammankomsten som brefvets innehåll har väckt konungens och svenska regeringens indignation. En svensk general, som utan uppdrag håller konferenser, gör det ej strafflöst. En svensk minister af den erfarenhet som baron Stedingk utsprider ej osanningar i främmande land».
Stadd på sin resa från Venersborg för att inspektera fästningarna i de vestra och södra orterna, mottog Armfelt i början af September genom statsministern v. Engeström underrättelsen att han blifvit skild från befälet öfver vestra armén. I hans ställe hade Adlersparre erhållit detta befäl.
Alldeles oväntad var icke denna katastrof; och ej heller var det Armfelt obekant, hvarifrån förödmjukelsen ledde sitt ursprung. Redan den 29 Augusti hade han i bref till v. Engeström klagat öfver »den kabal, som föresatt sig att taga äran af mig, då de med mycket mindre besvär kunnat få mig att lemna ett befäl, som i vissa afseenden var mig indifferent, efter icke fråga syntes vara om krigsoperationer.» Och i den ansökan om afsked från alla sina ämbeten, som blef hans svar på denna underrättelse, yttrade han helt oförtäckt till konungen: »Det är uppenbart, att baron Adlersparre, som fordom varit min adjutant och till hvilken jag under tjugo år haft ett obegränsadt förtroende, har funnit lämpligt att låtsa misskänna mig, och att han på skäl, som jag icke kan gissa, söker bereda mig förödmjukelser och obehag.»
Källa: Project Runeberg ·