Tillbaka Read Runeberg

3:3. Gustaf Mauritz Armfelt efter Armfelts efterlemnade papper samt andra tryckta källor. Under omstörtningarna 1803-1814

Originalsida 207
Originalsida 207
Originalsida 206
Originalsida 207
206–207

Sida 207

Under sin resa öfver Göteborg besökte Armfelt fästningarna i Varberg, Landskrona, Malmö och Kristianstad och gästade på Bäckaskog hos sin gamle motståndare Toll, som han fann djupt bekymrad öfver fäderneslandets öde. Han fortsatte sin färd öfver Karlskrona, Jönköping och Linköping samt anlände i slutet af Oktober till Stockholm. Hans bref från denna och den närmaste följande tiden måla lifligt hans förbittring öfver hvad honom vederfarits. Dröjsmålet med stilleståndets afslutande tillskref han Adlersparres fruktan att skiljas från sin »lifvakt», hvilken enligt öfverenskommelsen borde hemförlofvas. Dennes missnöje öfver mötet med Kaas fann han ega sin grund i önskan att ensam beherska de norska angelägenheterna. Allt syntes honom bekräfta den tanke, han en gång uttalat, att »de, som bidragit till revolutionen, anse sig som berättigade att styra riket och utöfva hämnd eller beskydd efter godtycke». Han längtade att lemna Sverige och dess tjenst: »I nästa månad, skref han den 18 September, är den nybakade excellensen och presidenten från allt; t. o. m. aflägges den uniform, den han med någon slags ära burit, men hädanefter ej tror sig böra bära. Mitt beslut häruti, bekant för få vänner, är oryggeligt taget.» »Deras infamier mot mig skola snart vara slut», skref han till sin hustru.

Utan allt för stora ekonomiska bekymmer kunde Armfelt tänka på detta afgörande steg. Sedan fred med Ryssland nu var sluten, kunde han åter hoppas att njuta inkomsterna af sin fideikommiss-egendom Åminne i Finland. Tanken att bosätta sig där var gammal hos Armfelt; redan 1807, efter pommerska kriget, var det allvarsamt på tal. Kriget i Finland hade kommit emellan; och nu var tanken att lefva där under ryskt välde honom motbjudande. Från Sverige ville han nu begifva sig till Tyskland eller Schweiz, för att där i obemärkhet afbida händelsernas kommande utveckling. »I Sverige, skref han till sin hustru, blir det för mig omöjligt att existera; det ser jag dagligen mer än tydligt. Ty i samma mån missnöjet ökas, i samma mån blir min belägenhet, som aldrig vill agera mot Karl XIII, aldrig mot min öfvertygelse, horribel. Bäst vore att få sluta sin existens.»

Afskedsansökan insändes i slutet af September; men konung Karl XIII, som låtit Adlersparre och de farhågor, denne

Källa: Project Runeberg ·