Sida 208
uttalat om kontrarevolutionära stämplingar, råda i frågan om Armfelts entledigande från armébefälet, ville ej låta saken gå längre. Han vägrade att emottaga Armfelts afskedsansökan från presidentskapet i krigskollegium och från armén samt uttryckte sin bestämda önskan, att han skulle stanna qvar åtminstone till riksdagens slut. Möjligen ansågs det, att Armfelts brådstörtade afsked skulle väcka för stort uppseende, möjligen vågade konungen och hans nye rådgifvare ej spänna bågen för högt vid tanken på de osäkra förhållanden, i hvilka Sverige och successionsfrågan ännu befunno sig.
Till mångas förvåning syntes sålunda den afsatte generalen efter sin återkomst till Stockholm åter vid Karl XIII:s hof och omhuldades skenbarligen med samma välvilja som förr af den gamle konungen. Men bitterheten i Armfelts sinne dröjde oförminskad qvar; och från denna tid var han, utan att taga del i de allmänna angelägenheterna, en af de mest bemärkta i den krets af missnöjda, som utgjorde föremål för de styrandes ständiga misstankar och som af dem oaflåtligen bevakades. »Gustaf III:s staty står qvar ännu lika skön», skref han till sin ungdomsvän Aminoff i Finland; »men hans ätt är drifven i landsflykt, hans regeringslagar öfverändakastade, hans hemliga och uppenbara fiender hafva fått fägna sig öfver uppfyllelsen och fullbordandet af alla mot honom gjorda önskningar och af alla de planer, som hans mäktiga snille déjouerade. Den regeringslystnad, som han tyglade, det själfsvåld, som han qväfde, den parti-ilska, som han släckte, börja åter att till Sveriges olycka röra sig, väckas och upplåga. Hans fädernesland, som han så högt älskade, är styckadt och försvagadt; svenska namnet, som han satte så högt, har förlorat sitt gamla anseende.»
Det var sålunda ej blott den enskilda harmen, utan ock bekymren öfver fäderneslandets öde, som förde Armfelt i de missnöjdas läger. Ryska freden och Finlands förlust, riksdagens oändliga tvister, som syntes många förebåda ett återvändande af tiden närmast före 1772, Karl XIII:s allt mer tilltagande andliga och kroppsliga svaghet, hans rådgifvares vacklande hållning och inbördes oenighet — allt ingaf Armfelt och hans meningsfränder dystra framtidstankar. Särskildt gick dem till sinnes det sätt, hvarpå den afsatta konungafamiljen fördes ur riket. »En skön qvinna, skref han i slutet af år 1809, ett
Källa: Project Runeberg ·