Sida 223
honom obekant. »Om jag ej mycket bedrager mig, heter det, har denne prins fattat idéer om successionen, som vida öfvergå i klokhet de beslut, riksens ständer tagit; och det skall icke oroa mig, hvad som i en framtid kan hända, så länge han får blifva fast i de beslut, han synes tagit.»
Katastrofen på Qvidinge hed i Skåne afklippte dessa förhoppningar, till sorg ej mindre för 1809 års män, hvilka från början i Karl August sett Sveriges räddare, än för deras motståndare. Armfelt betecknar kronprinsens död som en »olycka öfver all beskrifning, efter denne furste, ehuru ej ett snille, var verkligen en hederlig karl, som ej kunde länge förblifva i lycksökares och bofvars händer, som ville väl, och som vid uppträdandet på Svea tron ansåg sig skyldig att adoptera och till konung dana Gustaf III:s sonson. På detta senare var jag förvissad af flera omständigheter, som framtiden skall tydligen uppdaga.» I bref till sin hustru yttrar han, efter mottagandet af sorgeposten, genast sin tanke, att »händelsen ej såg naturlig ut». Han uttryckte den farhågan, att den i hela Europa skulle »sättas på en nations räkning, som redan briljerar med konungamord, konungaarresteringar och andra märkliga uppträden, hörande till tidehvarfvet».
Men Armfelts misstankar om Karl Augusts förgiftning — hvilka han dock vid närmare besinning uppgaf — gingo i en helt annan riktning än de, som uttalades af Adlersparre och som för anhängarna af dennes historiska skola, oaktadt alla motbevis, ännu äro en trosartikel. Icke gustavianerna, utan 1809 års män, kunde enligt Armfelts åsigt hafva intresse af kronprinsens undanrödjande. Det låg därför nära till hands att härför göra dem ansvariga, liksom för mordet på riksmarskalken Fersen, hvilket bildade den tragiska slutakten i det svenska revolutionsdramat.
Till sin hustru yttrade Armfelt i ett bref på sommaren 1810 den förmodan, att den som ställt till ej allenast Fersens mord, utan äfven kronprinsens, om ett sådant egt rum, vore ingen annan än — Adlersparre! Detta skulle naturligtvis hafva skett af fruktan för att få prins Gustaf på tronen och i förhoppning att få styra under anarkien och oredan. »För att få Gustaf Adolfs son på tronen, behöfde man endast se den omkomne kronprinsen lefva, ty man ignorerar ej hans plan i den vägen, efter han ämnade adoptera och uppföda honom»; och
Källa: Project Runeberg ·