Sida 224
»faktionen hade redan med missnöje sett, att han ej lät styra sig af dem.» Det var, såsom vi skola se, yttranden och insinuationer liknande dessa, som rågade måttet af den ovilja, hvarmed Armfelt betraktades af de styrande, och som slutligen föranledde den anklagelse, hvilken medförde hans nya landsflykt.
Eftervärlden behöfver ej öfvertygas om grundlösheten af dessa beskyllningar, liksom äfven de verkliga historiska forskare torde vara lätt räknade, som i våra dagar sätta tro till de anklagelser i samma syfte mot gustavianerna, som blifvit framställda af Adlersparre och hans anhängare. Armfelt var emellertid ej ensam om den tankegång, som ansåg kronprinsens lif dyrbart för den gamla dynastiens bevarande. Mer än en af hans meningsfränder förde samma språk som han; och i själfva verket låg det nära till hands under denna upprörda tid, att den smädelse, som framkallade det Fersenska mordet, möttes af motanklagelser från dem, som i Fersens och hans systers, grefvinnan Pipers, person ansågo sig hafva blifvit skymfade, helst som de voro fast öfvertygade, att de i kronprinsen mistat en beskyddare för sina syften.
Om den sorgliga händelsen d. 20 Juni 1810, då Sveriges riksmarskalk, under utöfning af sitt ämbete och under pågående officiel högtidlighet, i de paraderande truppernas åsyn föll offer för folkyran, innehålla Armfelts förtroliga bref många yttranden, som lifligt måla hans upprörda stämning. »Quelle horreur, quelle infamie, quelle atrocité barbare!» utropar han efter mottagandet af underrättelsen härom. »Våra kannibaler i Stockholm gå fullt upp mot de parisiska. Men, i Herrans namn, hvad gjorde trupperna? Hur kan sådant ske midt på ljusa dagen under en procession, där eskort och militär existera? Om polisen vore aldrig så dålig, så är det ju hvar karl af ära och hjärta gifvet att själf göra polis och hämna ett våld af sådan natur.» Han fann det vara en skam att vara svensk. »Hvad hafva vi varit sedan tjugo är tillbaka? Konungamördare, revolutionärer, vårt konungapars fångvaktare, utan aktning för våra grundlagar. Upplösningen har börjat uppifrån.... Hvart skall man fly? I sanning, det är endast grafven, som erbjuder en säker tillflyktsort.» — Några dagar senare skrifver han med afseende på generaladjutanten Silfversparres — densamme, som handgripligen biträdt vid Gustaf IV Adolfs arrestering — bekanta misslyckade försök att rädda Fersen undan pöbelns raseri: »Någon sade mig i går afton, att Silfversparren skulle svarat Fersen, då han bad
Källa: Project Runeberg ·