Sida 285
brefväxling, som rörde för Finland vigtiga ämnen, särskildt i fråga om detta lands försvarsväsen, hvilken, såsom vi skola se, väsentligen genom Fr. Stjernvalls initiativ bragtes å bane, och om Viborgs läns angelägenheter.
Om Armfelt sålunda slöt sig nära till de finska män, som arbetade för landets väl och dess själfständighet under den nya styrelsen, så voro de landsmän, som under krigen 1788 och 1808 gjort gemensam sak med arffienden, honom en styggelse, vare sig att han mötte dem i Finland eller Petersburg. Bittert klagar han öfver, att vid en officiel middag i Helsingfors hafva blifvit nödsakad att råka åtskilliga Sveaborgs-kapitulanter. »Lyckligtvis», anmärker han, »var icke Cronstedt med». Men i Petersburg undgick han icke att träffa så väl Sveaborgs siste svenske kommendant, som åtskilliga af Anjalamännen. »Alla de uslingar, som förrådt sin pligt och sitt fädernesland, äro föraktade här i Ryssland», skrifver han från Petersburg i slutet af 1811, »men de hafva icke saknat de grâcer och gunstbevis, som nu för tiden lika väl användas att betala förrädare, som till förtjenstens belöning. Likväl har ingen af dessa herrar blifvit använd, och det skall förmodligen ej heller ske, så länge jag är à la tête af affärerna. Sprengtporten har placerat två eller tre på sin tid, men de må som hundar i ett kägelspel.» — »Cronstedt och Sprengtporten», heter det i ett annat bref, »äro Finlands skamfläckar. Jag sade åt kejsaren, qu’il fallait les payer largement, pourvû qu’ils ne se montreraient jamais — et en cela j’avais raison.»
Källa: Project Runeberg ·