Sida 46
Det utgjorde belöningen för dennes med mycken talang skrifna svar på Napoleons bekanta artikel mot Gustaf IV Adolf. Hos kejsar Frans hade Armfelt sin afskedsaudiens den 2 Januari 1805 och mottogs med stor utmärkelse. Kejsaren själf undertecknade, mot vanan, hans respass, »författadt i mycket flatteusa termer»; i afskedspresent erhöll Armfelt en gulddosa af 1000 dukaters värde. — Den vändning i Österrikes politik, som samma år inträffade, gjorde att man vid kejsarhofvet betraktade honom med andra ögon, sedan han lemnat sin beskickning. På grund af meddelanden från Wien skref kanslipresidenten Ehrenheim på våren 1805 till Armfelt: »Jag skulle ej bli förvånad, om man en dag begärde att få Er tillbaka.»
Sjuk och nedstämd reste Armfelt från Wien den 6 Januari 1805. Tanken att åter vara utan bestämd verksamhet och utan hem var honom motbjudande; och ännu var intet bestämdt afgjordt rörande hans framtid. »Jag funderar på», skref han till sin hustru, »att innan min likkista beställes, som är den säkra sejouren, låta göra mig en resvagn, i hvilken jag har alla mina behof. Flyttar jag då, så är det med hus och hem samt de aisancer, som äro mig beskärda.» Men den djupare och allmänna grunden för hans motvilja mot att nu återvända till Sverige, var hans misströstan att för sitt fosterlands väl kunna något uträtta under de brydsamma förhållanden, som syntes stunda.
Åt konung Gustaf IV Adolfs goda sidor gjorde han rättvisa. »H. M:t är en honnête och dygdig människa, full af goda känslor och principer», skrifver han; »hos honom finnes ett öfvermått af det goda, något som ofta föranleder motgångar och misstag.» Men tidigt insåg han, såsom vi hafva funnit, att Gustaf Adolfs envisa politik skulle medföra farliga följder. Det inflytande, som Armfelt trodde sig ega hos den unge konungen under början af den långa dagliga samvaron på tysk botten, var ej nog mäktigt att hejda denne på den bana, han beträdt, ej heller att ingifva honom större synpunkter än den sårade egenkärlekens eller större intressen än garnisonstjensten och
Källa: Project Runeberg ·