Sida 65
Konung Gustaf Adolf hade nått sitt mål: kriget stod för dörren. »Den tidpunkt synes nalkas», skref han till Armfelt den 9 Oktober från Bäckaskog, »då staters och regenters öden skola utvecklas genom utgången af den strid, som nu börjar. Försynen vake öfver de vapens framgång, som strida för en rättvis sak, och välsigne den stund, då de lyftas i den Högstes namn till oskuldens försvar och hela världens fredande! Jag anser för en ära att äfven få deltaga i en strid, den jag så länge åstundat, och därigenom kunna uppfylla hvad äran och skyldigheten bjuda.»
*
Den 2 November 1805 anlände konungen till Stralsund och öfvertog själf ledningen af det fälttåg under vintern 1805—06, hvars bedrifter inskränkte sig till att marschera från Pommern genom Mecklenburg in på Hannoverska området och sedan tillbaka till Pommern — utan att hafva sett någon fiende. Hans vrede mot »det korsikanska vilddjuret», hvars brott koalitionen skulle hämnas, vände sig, såsom kändt är, i stället snart nog mot Preussen. Hela Gustaf Adolfs vistelse i norra Tyskland till fram på sommaren 1806 utgör en kedja af mer och mindre löjliga demonstrationer mot denna makt. Historien har bevarat deras föga ärofulla minne; huru de af samtiden uppfattades, därom lemnar Armfelts brefväxling mången upplysning.
I själfva verket hade Preussen i början af Oktober 1805 gjort en truppdemonstration mot pommerska gränsen, i afsigt att hindra den ryska truppstyrka, som landat i Pommern för att därifrån tåga till Hannover, att intränga på preussiskt område. För att skydda deras landstigning hade Armfelt med några bataljoner utryckt ur fästningen och intagit ställning framför Greifswald. Plötsligt inträffade dock det bekanta omslag i Preussens hållning till koalitionen, som föranledde att all krigsfara för Sverige från Preussens sida syntes vara förbi. Preussens territorialrätt till markgrefskapet Anspach hade blifvit kränkt af Napoleons trupper under Bernadotte; konung Fredrik Wilhelm öppnade i förtrytelsen sina gränser för den ryska hären och mottog i Potsdam kejsar Alexander, mot hvilken han förut intagit en så hotande hållning. Det fördrag om Preussens väpnade mediation mellan de krigförande makterna, som undertecknades den 3 Nov. 1805, gaf förhoppning, att det försigtiga Berlinerhofvet omsider skulle sluta med att ställa sig på de allierades sida.
Källa: Project Runeberg ·