Sida 66
I denna tro var äfven konungen af Sverige, då han anlände till Pommern. »Han är i goda intentioner för att åter blifva väl med konungen i Preussen», skref Armfelt dagen efter hans ankomst. »Jag skall intet försumma att bidraga härtill. Gud gifve det lyckades, och att man kunde få ur dess hufvud, att det kabinettet är falskt!» Men dessa förhoppningar kommo på skam. Konung Gustaf Adolfs tillfälliga sändebud, grefve G. Löwenhjelm, som skulle inleda ett närmande mellan de båda monarkerna, blef icke mottagen af konung Fredrik Wilhelm; och konungen af Sverige fick ingen del af de förhandlingar, som egt rum mellan tsaren och den preussiske konungen. Hans vrede vände sig nu äfven mot Ryssland. Dess trupper, som genom ett bref från kejsar Alexander blifvit ställda under konungens befäl, befunno sig redan i Hannover, den utsedda operationsbasen för den norra koalitions-armén.
Innan Gustaf Adolf ännu varit åtta dagar på tysk botten, hade han, i stället för att tåga till Hannover, förkunnat sin vilja att — återvända till Sverige med hela sin armé! Af hänsyn till Englands subsidier hade han dock snart ändrat sitt beslut därhän, att endast han själf och gardet skulle återvända. Om dessas inskeppning hade han gifvit order samt hos kejsar Alexander afsagt sig befälet öfver ryska trupperna. Slutligen hade han dock ånyo — allt inom några dagar — ändrat sin mening och beslutat att qvarstanna i Pommern; men han vägrade att gå ur detta land för att deltaga i de med England och Ryssland öfverenskomna operationerna mot Frankrike.
Olyckligare kunde aldrig en konung börja sin krigarebana. Hans omgifning var lifligt bekymrad, äfven därföre att, om de engelska subsidierna upphörde, det skulle vara omöjligt att ens föra den sammandragna truppstyrkan tillbaka till Sverige. Sveriges fullkomliga isolering skulle däraf blifva följden. »Vår nationalära står på spel», skref Wetterstedt, konungens nye kabinettssekreterare, som följde honom under fälttåget, »emedan vår defection antingen tillskrifves modfälldhet eller legèreté, skamlig och ridicule».
Till dem, som ifrigast gjorde konungen föreställningar, hörde Armfelt, »men», säger han, »all min logik, alla mina böner och raisonnementer, det stora intresset, som befaller enighet, om ett ändamål skall nås — intet har hulpit.» Då konungens
Källa: Project Runeberg ·