Sida 67
politik syntes »inveckla oss i en labyrint af ohjälpligt embarras och ledsamheter», medan hans trupper förblefvo overksamma i Pommern, fattade Armfelt raskt sitt beslut. Den 19 Nov. begärde och erhöll han tillåtelse att begifva sig till den krigsskådeplats i Mähren, där stora händelser syntes förestå. Om förhållandena sådant medgåfve, ville han söka anställning i ryska armén och taga del i striden, i annat fall återvända till Pommern. Utgången var oviss; men han ville »söka faror och heder», och »allt var bättre än ligga i Stralsund och chagrinera sig öfver vårt oundvikliga brouillerie ej allenast med England, utan ock med Ryssland.»
Redan den 20 Nov. 1805 var Armfelt på väg för att söka tsaren och hans här. Hans resa gick öfver Berlin — Österrikes minister där, den unge Metternich, som skaffade honom respass, förklarade i ett entusiastiskt bref sin beredvillighet att skaffa honom anställning i sitt lands armé — öfver Breslau, Neisse och Troppau till Olmütz. Där sammanträffade han med Sveriges ambassadör vid ryska hofvet, baron Stedingk, den tappre stridskamraten från Savolax 1790, som följt ryska armén till krigsteatern. Armfelts stabschef, baron Sparre, hade äfven begifvit sig till Olmütz; tvenne af hans adjutanter, löjtnanterna Burenstam och Clairfelt, hade slutit sig till den österrikiska armén och åtföljde en kår under furst J. Liechtensteins befäl.
Armfelts första uppgift var nu att träffa kejsar Alexander. Till den unge tsaren såg Europa ännu upp såsom till den blifvande befriaren; hans trupper betraktade honom med en till religiös fanatism gränsande hänförelse. »Alexander I skall rädda österrikiska monarkien», skref Armfelt under resan till krigsskådeplatsen. »Om han blir qvar, får Bonaparte stryk — ej genom finesser af dispositioner och manövrer, men genom den dévouement, med hvilken ryssen går mot döden.»
Tre dagar sedan dessa förhoppningsfulla ord nedskrefvos — det var från Olmütz i Mähren —, stod slaget vid Austerlitz, den minnesvärdaste af Napoleons alla segrar.
I Olmütz, några mil från slagfältet, träffades Armfelt af underrättelsen om de allierades nederlag. Han hade icke hunnit fram och blef sålunda ej åsyna vittne till slaget; endast till nederlagets omedelbara följder. På sitt lifliga sätt har han
Källa: Project Runeberg ·