Sida 8
I.
I Wien och Karlsruhe.
(1802—1804).
Landsflyktens dagar voro slutade. Från den dag, då Armfelt utnämndes till svensk minister i Wien, tillhör han åter Sveriges högtstående ämbetsmän; såsom politisk person och krigare börjar han ånyo spela en rol i dess historia. Oväntadt och plötsligt blir dock hans bana i Sverige efter nio år åter afbruten, och han måste söka ett nytt fädernesland i tsarernas vidsträckta rike, som nu äfven omfattar hans födelsebygd Finland. Men hans lif i Ryssland förflyter ej i undangömd landsflykt, som fordom i Kaluga: vid kejsarens hof och på maktens höjder kan han åter ingripa i händelsernas gång. Såsom Alexanders rådgifvare kan han skydda Finland från att i allt dela eröfrade länders lott. Följd af finska folkets tacksamhet, slutar han sin bana på sin villa i Tsarskoe-Selo vid Petersburg.
Det var det tidehvarf, som har sin historiska karakter genom Napoleons sträfvan till ett världsherradöme och Europas kamp däremot. Äfven för Armfelts lif, hvars sista skeden ej voro mindre växlingsrika än de föregående, blef denna strid af betydelse: skildringen af hans öden eger i den sin världshistoriska bakgrund. Kort innan han slutade sina dagar, hade han med glädje bevittnat »korsikanens» fall, och kunde hoppas återställande af den legitima ordning i Europas samhällsförhållanden, hvars mest bemärkte förkämpe bland enskilda svenska män i denna omstörtningarnas tidsålder han hade varit.
*
