Sida 75
pedanteri i all sin glans. Det var »ett rart och pompöst spektakel, säger Armfelt: kungen med dragen värja och alla ridande i sina caser.» »Tänk på mig, tillägger han, när jag sitter med draget svärd och plymhatt som en Don Quichotte.» En värdig afslutning på detta qvasi-fälttåg, det enda som Gustaf IV Adolf förde på främmande område, var den stora paraden vid Siemersdorff den 3 April 1806. Under stor militärisk stat helsade konungen där samtliga de inom Pommerns område återvända svenska trupperna med ett högtidligt tal, hvari han uttryckte sin tillfredsställelse öfver att »svenska vapnens urgamla ära blifvit bibehållen i det anseende, som I själfva och edra förfäder dem tillvunnit». Armfelt, hvilken såsom konungens närmaste man i befälet till honom öfverlemnade trupperna, torde vid dessa ord hafva känt sig något tvifvelsam.
Konungen tog efter återkomsten till Pommern sitt högqvarter i Greifswald. Armfelt fick tillåtelse att vistas i det närbelägna Stralsund och var nöjd därmed. Han förmodade att konungen var det äfven: »han tycker ej synnerligen om att se folk, som icke alltid ligger för hans fötter», skrifver Armfelt.
*
Under vintermånaderna 1805—06 var ett förslag å bane, som ansågs hafva Armfelt till upphofsman: det var frågan om Pommerns försäljning. Kändt är dock, att saken redan långt förut varit i fråga, redan under konungens tidigare regeringsår. Då gällde det afstående af Sveriges tyska besittningar till Preussen, och friherre E. Taube, som vistades i Berlin vintern 1798—99, hade i uppdrag att hemligt underhandla därom. Sveriges d. v. minister vid preussiska hofvet v. Engeström hade nämligen bestämdt afrådt saken. Nu var det till Ryssland som konungen ville bjuda ut Pommern. Skäl saknades ingalunda, som nu syntes göra en dylik försäljning önskvärd, om den också kunde anses såsom föga öfverensstämmande med den svenska kronans värdighet. Framför allt måste den anses föga följdriktig hos den konung, som på grund af denna tyska besittning så
Källa: Project Runeberg ·