Sida 82
gränsposteringarnas förstärkande. De olika afdelningarna kommenderades af G. Löwenhjelm, Hampus Mörner, Cardell och Ridderstolpe. Redan den 9 Nov. kunde dock Armfelt berätta: »Nu äro både fransoser och preussare ur Pommern.» Han tillägger: »De förra hafva ej bortgått för mina mandater, ehuru de ströfvande partierna upphört af respekt för våra lätta trupper.... Hade ej ryssarnas anmarsch mot Odern obligerat Murat och Bernadotte att afmarschera ditåt, så tror jag att storhertigens af Berg operation att taga tro- och huldhetsed i Demmin kanske sträckt sig ända till förstäderna af Stralsund.» Den svenska trupperna återgingo till Stralsund.
Vigtigare intressen lågo Napoleon om hjärtat än det lilla Pommerns underkufvande; det var honom tvärtom angeläget att förebygga fientligheter från detta håll, medan han tågade österut för att möta Rysslands härar i Polen och Ostpreussen. Det var därför som öfver två månader förflöto, innan något angrepp företogs mot Pommern. I stället pågingo underhandlingar mellan generalguvernören Essen och den franske marskalken Mortier. Denne hade den 12 Dec. intagit sitt högqvarter i Anklam och bevakade med en styrka af 15000 man Pommerns södra gräns. Kort därefter (den 17 Dec.) ingingo visserligen oroande rapporter om fransmännens anryckande öfver Loitz och Meienkrebs. De svenska förposterna retirerade, och Armfelt skyndade från Stralsund mot de hotade punkterna. Men det visade sig snart, att det varit falskt allarm; gränsposteringarna förstärktes och intogo åter sina ställningar.
Fransmännens overksamhet ingaf förhoppningar, att Napoleons segertåg mot öster blifvit ändadt; slaget vid Pultusk den 26 Dec. 1806 framställdes länge från rysk sida såsom ett nederlag för de franska trupperna. »Om vi ej blifva attackerade innan denna månads slut, skref Armfelt förhoppningsfullt den 8 Jan. 1807, så bevisar detta, att Bonapartes affärer gått illa, och då är Stralsund icke att taga utan en formlig belägring och öfvermakt på sjösidan». Att overksamt förbida fransmännens återkomst, öfverensstämde emellertid icke med Armfelts lynne; och det var endast med svårighet, som hans förman generalguvernören Essen förmådde tygla hans otålighet att, medan franska hufvudstyrkan var vänd åt annat håll, gå offensivt tillväga. Han föreslog att afskära fransmännen från Mecklenburg, att rycka
Källa: Project Runeberg ·