Sida 84
söderut på vägen mot Grimmen, hvarest hufvudanfallet väntades, och deltog i de strider, som föreföllo vid Elmenhorst och Zarendorff. Mot aftonen i dimman och mörkret höll han på att blifva afskuren från de sina. Utan större manspillan och utan att hafva lemnat fienden någon annan trofé än en söndrig ammunitionsvagn, intågade de svenska trupperna från skilda håll på aftonen i Stralsund. — Armfelt var nöjd med den hållning, de svenska trupperna visat vid detta första nappatag med »de oöfvervinneliga», och skref förhoppningsfullt kort därefter: »Säkert behöfver ej svenska vapenäran böja knä för denna afgud, som alla laster och missbruk gifvit sin kolossala upphöjelse.
Den sålunda inneslutna fästningen var väl näppeligen, såsom Armfelt förtröstansfullt skref till konungen i Januari 1807, »ett litet Gibraltar»; men dess ursprungliga anläggning och de omsorger, som sedan 1805 oafbrutet egnats åt dess iståndsättande, hade gjort Stralsund till en efter tidens förhållande ganska stark fästning, särskildt emot landsidan; och förbindelsen med den närbelägna ön Rügen utgjorde en ytterligare trygghet för Stralsunds försvarare. Fästningen var väl bestyckad, och vapenförråden voro så tillräckliga, att kanoner och gevär under pågående belägring kunde på begäran af preussiska officerare utlemnas till Kolbergs fästning för beväpning af nyvärfvade trupper. Svenska hären uppgick till omkring 10,100 man, jämte omkring 3,000 man pommerskt landtvärn; förstärkningar af två bataljoner infanteri och två artilleribatterier ankommo på Armfelts enträgna begäran i Mars 1807. Den fientliga styrka, som i början af
Källa: Project Runeberg ·