Färgernas betydelse i djur- och växtvärlden

TEORIN OM DET NATURLIGA URVALET. 23

(d. v. s. innan de förvärfvade egenskapen att vara oätbara) haft skyddande färglikhet med omgifningen. Som skydds- färgade djur, hvilka lefva i samma omgifning, med nöd- vändighet likna hvarandra till färgen, är det mycket sanno- likt, att det tillsammans med dessa heliconidernas stamfäder lefde hvitvingar och spinnare, hvilka liknade dem så mycket, att de ofta af de gemensamma fienderna kunde misstagas för de förstnämda. Denna likhet var då blott tillfällig samt förmodligen mycket ofullkomlig och utan synnerlig nytta för någondera parten. Då det bland heliconiderna uppstod individer, hvilka varierade därutinnan, att deras kropps- vätskor började blifva illasmakande (kanske emedan lar- verna i en viss trakt började lefva på en ny näringsväxt), gafs emellertid uppslaget till en utveckling, som gjorde det fördelaktigt att likna dessa fjärilar. TI de trakter, hvarest det uppstod synnerligt talrika heliconidindivider, som sma- kade dåligt, måste erfarenheten härat uppenbarligen haft den värkan på insektätarna, att dessa heliconider och de fjärilar af andra familjer, som i hög grad liknade dem, så att säga kommo i dåligt rykte — d. v. s. icke mer så ifrigt förföljdes. Detta åter måste hafva gifvit den illa- smakande lokalvarieteten tillfälle att fortplanta sig hastigare än de icke illasmakande heliconiderna samt att mer och mer utbreda sig öfver heliconidfjärilarnas hela område. Med denna, den urspruvgliga lokalvarietetens utbredning öfver större områden ökades naturligtvis faran för att de oätbara heliconiderna skulle misstagas för ätbara, och alla grupper af oätbara heliconider, som varierade i tärgteck- ningen så tillvida, att de genom klarare och bjärtare färger afstucko från kamraterna, måste haft större utsikt att öfver- lefva och fortplanta rasen samt att lämna sina egendomlig- heter i arf åt talrika afkomlingar, än de oätbara heliconider, hvilka voro till förväxling lika med de ätbara. Eftersom kampen för tillvaron alltid är hetast mellan närsläktade arter (eller raser)”) måste denna utveckling af heliconider, som voro skyddade mot förföljelser genom sina oaptitliga kroppsvätskor och varnande färger, sannolikt haft de ät- bara Heliconidernas undänträngande och slutliga utrotande

+) Af den anledning nämligen, att de hafva nästan alldeles samma behof och sålunda konkurrera med hvarandra för lifsuppehället långt häftigare än två arter, som afvika så mycket från hvarandra, att de kräfva olika födoämnen och olika-förekomstorter.