Färgernas betydelse i djur- och växtvärlden

tillfredsställelse med det intryck naturen gjorde på oss denna gång, förleddes till slutsatsen, att hela härligheten blott vore till, för att våra ögon skulle hafva en fest i att skåda den. Hade vi andra ideer i hufvudet, är det åter möjligt, att vi med bestörtning undrade: “när skall vetenskapen komma så långt, att den kan gifva någon förklaring af denna färgkonserts uppkomst och någon tolkning af dess olika ackorders mening — om de ha någon mening?“ Det sista, som föll oss in, var väl däremot minnet eller aningen om, att vetenskapen redan hunnit ett betydelsefullt stycke på vägen till en sådan tolkning.

Se här emellertid hvad en bland den modärna naturvetenskapens stormän (britten A. R. Wallace) nyligen skrifvit: “Bland de talrika tillämpningarna af den darwinska teorin på tolkningen af den organiska världens invecklade företeelser, hafva inga varit framgångsrikare eller visat sig intressantare än tillämpningarna på djurens och växternas färgförhållanden. För den äldre naturforskarskolan voro färgerna oviktiga och i hög grad obeständiga karaktärer, på hvilka man alls ej kunde lita, då det gälde att bestämma arter. Det ansågs, att färgerna i de flesta fall voro hvarken af nytta eller af annan betydelse för de väsen, som buro dem. De lysande och ofta ytterst praktfulla färgerna hos insekter, fåglar och blommor, troddes antingen hafva blifvit skapade för människans nöje, eller förmodade man, att deras framträdande berodde på några okända eller oupptäckbara naturlagar. Darwins forskningar hafva emellertid åstadkommit ett fullkomligt omslag i våra åsikter om hithörande naturföreteelser. Han uppvisade klarligen, att vissa af djurens färger äro nyttiga, andra skadliga för ägaren... och hans stora grundsats, att alla de fasta karaktärerna hos organismerna utvecklats under kontroll af nyttans lag, ledde oundvikligen till slutsatsen, att en så märkvärdig och i ögonen fallande karaktär som färgen — hvilken ofta utgör den påtagligaste skillnaden mellan två arter eller två grupper — äfven måste hafva uppkommit genom den bäst utrustades öfverlefvande; hvadan färgen i de flesta fall måste stå uti samband med ägarens välfärd. En oafbruten följd af iakttagelser och