Tillbaka Read Runeberg

Märkvärdiga qvinnor: Serie 2. Svenska qvinnor

Originalsida 153
Originalsida 153
Originalsida 152
Originalsida 153
152–153

Sida 153

för mycket enkedrottningen för att kunna vara föremål för öfverläggning. Man tyckte, att pfalzgrefven hade allt för höga tankar om sin börd, och många af de svenska ädlin-garne ville ej erkänna, att de tyska furstarne skulle öfver dem ega några anspråk, allra helst om de voro fattiga, såsom Johan Kasimir. Det fanns ett parti, som sökte pfalz-grefvens bästa. Dess förnämsta medlemmar voro Per Brahe, Per Baner och främst Karl Karlsson Gyllenhjelm, den ende af rådet, som erkände Katarinas arfsrätt till svenska kronan enligt Norrköpings successionsordning. Till det andra partiet hörde Oxenstiernorna, främst den store rikskanslären. Denne hade i Tyskland sett så många drag af de små tyska fur-starnes snikenhet och öfvermod, att han fruktade få se sitt fädernesland af dem inkräktas. Han ville ej hugna pfalzgrefven med några fördelar och yttrade helt föraktligt: »att det där släktet kan ingen blifva qvitt, om icke det uthungras».

Vid återkomsten till Sverige 1636 fann likväl rikskanslären, att den unga drottningen i sin egen moder hade ett inflytande långt farligare, än hvad det pfalzgrefliga huset någonsin kunde blifva. Maria Eleonoras besynnerligheter, hennes hat till riksförmyndarne, hennes förakt för Sverige och allt svenskt gjorde henne omöjlig till att handleda Kristinas uppfostran. Åt pfalzgrefvinnan Katarina hade Gustaf Adolf anförtrott sin dotter, i hennes vård beslöt nu också förmyndarstyrelsen att lemna detta den store konungens dyrbara arf. Riksdrotsen Gabriel Oxenstierna skref i sina ämbetsbröders namn den 23 sept. 1636 till Katarina med begäran att hon ville åtaga sig Kristinas uppfostran. Om pfalzgrefven nämndes inte ett ord. Hans ställning var redan förut klar. För honom fanns ingen plats på Stockholms slott. Katarina nödgades lemna man och hem, men hon kunde ej afsäga sig detta uppdrag, kärleken till broderns minne och till hennes egna barn lemnade henne intet val. Hon skulle få hafva omkring sig alla sina barn, och dessa skulle uppfostras tillsammans med Sveriges drottning. Hvad kunde väl för deras framtid gifvas lugnare?

Ett par gånger i veckan skref Katarina till sin make under de år hon nu vistades skild från honom. Det märkes, att den ställning hon nu intager gifver henne en större själf-

Källa: Project Runeberg ·