Sida 159
att visa den kärlek hon hyste för sin fasters minne. Katarina hade önskat svepas i sin bruddräkt och i den mössa hon burit vid sina barns födelse, men då dessa saker förvarades på Stegeborg, var det omöjligt att villfara hennes önskan. Katarina hade äfven önskat begrafvas i Linköping, men i det ena som det andra fallet tröstade sig Johan Kasi-mir öfver att man bröte mot hennes önskningar, därmed att hans maka alltid hade varit förståndig och gärna velat göra honom till viljes i alla sparsamhetsåtgärder. För öfrigt åsidosattes ingenting, som kunde hedra den aflidnas minne. Vakt hölls kring liket, i tre stifts kyrkor ringdes dagligen, och en ståtlig procession anordnades.
Den 5 februari kunde ändtligen affarden till Strängnäs eg a rum. Den berömde Vesteråsbiskopen Johannes Rud-beckius talade samma dag på slottet till pfalzgrefvinnans minne, inga grannlåter, utan enkelt och allvarligt.
Till text hade han valt den 121 psalmen, i hvilken Katarina hade haft, sade han, xsin kristendoms lösen». I likhet med så många andra fromma hjärtan, hvilka under sekel efter sekel, i pröfningar och i glädje däruti sökt sin tröst, hade äfven hon mer än en gång instämt i psalmistens ord: »Jag lyfter mina ögon upp till bergen, ifrån hvilka min hjälp kommer. Min hjälp kommer ifrån Ilerranom, den himmel och jord gjort liafver.»
Bättre än alla andra ord uttrycka just dessa kärnpunkten i Katarinas karaktär och lefnad — kärlek till Gud i ord och gärningar.
Källa: Project Runeberg ·