Sida 216
originella karaktärer hafva svårt att behörigen inpassas ide fack för beröm eller tadel, som hvar och en har redo såväl för de människor, hvilka påträffas i det alldagliga lifvet, som för historiens personligheter. Man måste göra sig möda för att fatta en dylik karaktärs värde. Men det, som medför möda, blir ofta förbisedt och föraktadt.
Kristina har ofta varit föremål för historieskrifvares uppmärksamhet, men endast få hafva vinnlagt sig om det rätta förståendet af denna rikt skiftande karaktär. Dessutom återstår ännu att framleta mångahanda ur arkivens gömmor, innan öfver Kristina har kastats den klara dager, som endast en allsidig forskning kan gifva. En kortfattad framställning såsom denna af Kristinas karaktär måste f. n. blifva ett fragment och lemna mången fråga obesvarad.
Kristina ärfde efter sin fader icke allenast Sveriges rike. Hon fick också i arf många af hans stora egenskaper. Liksom Gustaf Adolf hade Kristina en ovanlig intelligens. Hon hade lätt att lära och att minnas, lätt att uttrycka sina tankar i både tal och skrift samt förmåga att redigt uppfatta och skarpsinnigt döma. Hon var genialisk, hade en rikedom på ideer liksom fadern och hela Vasaätten. »Hon hafver ett extra-ordinarii ståtligt ingenium», yttrade en af hennes förmyndare, och »såvidt sexus fæmineus det tillåter, lärer hon komma att likna sin fader».
Hennes brinnande vetgirighet, hennes sinne för konst och vetenskap kunna ock betraktas såsom ett fädernearf, ehuruväl Maria Eleonora ej heller var utan andliga intressen, och Kristina påminner i detta afseende nästan mera om modern. Gustaf Adolf förlorade aldrig det praktiska målet ur sikte i teoretiska och ästetiska spörsmål. Kristina däremot var ej otillgänglig för 1600-talets pedantiska lärdom, och om hon också icke hade så bizarra ästetiska fantasier som Maria Eleonora, hvilken t. ex. förde med sig på sina resor italienska arkitekter, som vid alla vackra platser uppgjorde planer till blifvande praktbyggnader, så öfverskred hon dock i sin samlarvurm den praktiska klokhetens mått.
»Om jag icke hällde vatten på Eder eld, skulle Ni redan vara förtärd», yttrade Axel Oxenstierna om sin konungslige
Källa: Project Runeberg ·
