Sida 269
tant än Gustaf Adolf, och Kristina åter är en fulländad renässanstyp.
Och ej det minst egendomliga häruti är, att dessa två sista representanter för dessa båda andliga strömningar komma just ifrån det land, som låg mest fjärran från strömningarnes källa, äro båda från Sverige, äro far och dotter.
Kristina är en renässanskaraktär, och vi förstå henne bäst, när vi sätta oss in i Italiens karaktärer under Qorton-och femtonhundratalen.
Renässansens personligheter beherskades af det egna jaget, rikare utpräglade individer hafva aldrig funnits. De hade starka lidelser, kunde ibland vara hårda och grymma, men älskade ändå allt det, som är ädelt och upphöjdt. De hade en brinnande vetgirighet och ett öppet öga för allt skönt. De voro kosmopoliter och hade föga uppfattning af fosterlandets betydelse. Kyrkans enhet och styrka tilltalade dem desto mera, äfven om de ej alltid voro i djupare mening religiösa. Rykte och ära dyrkade de framom andra gudar.
Kristina hade samma karaktär, dämpad af qvinlig känslighet, nordiskt allvar och protestantismens reflekterande ande.
Källa: Project Runeberg ·