Sida 335
blef fullständig, deras domare straffade, och deras framtid hade blifvit tryggad.
Det förunnades ej Katarina Charlotta Taube att länge lefva till glädje för sin omgifning och till hugnad för sitt land. En epidemi utbröt på Sjö, där hon vistades en tid under vintern 1763. Hennes tjenare blefvo angripna, den ena efter den andra. Hon vårdade dem på det omsorgsfullaste, men blef själf angripen af smittan. Ett häftigt uppträde med den lidelsefulla fru Nordenflycht, som var hennes granne vid Sjö, hade stämt ned hennes lefnadslust, och hon kunde ej motstå den härjande sjukdomen, utan dog den 24 mars i en ålder af 40 år, sörjd af rike och fattige, af alla, som lärt sig älska hennes ovanliga umgängessätt, hennes »esprit» och hennes förståndsgåfvor, af alla, som fått del af hennes kloka omtanke och kärleksfulla frikostighet, samt slutligen af alla, som visste, huru hon hade vågat tala och handla, då nästan alla andra voro tveksamma af vidskepelse, fruktan eller likgiltighet.
Hon hade haft två döttrar och en son, af hvilka blott den äldsta dottern, Ulrika, öfverlefde sin moder.
Tanken på döden hade ej varit henne främmande. Redan för tio år tillbaka hade hon bestämt den liktext, som skulle nyttjas vid hennes begrafning. Denna och de få andra anteckningar af hennes hand, som vi lyckats finna, äro alla af kristet religiöst innehåll. Upplysningsidéerna, som besjälade henne, stodo för henne ej i strid mot, utan sammanhängde på det innerligaste med hennes barndomstro.
Källa: Project Runeberg ·