Sida 341
På jorden jag ej finner
Hvad mer min själ sitt nöje bär,
Min glädje borta är,
Min tid i gråt förrinner,
Min ungdomslust försvinner.
Jag är olyckligt såld i sorgens grymma våld.
En långsam död for ögat står, den jag dock icke finner.»
I dessa och liknande toner gaf den unga enkan uttryck åt den sorg, som tärde hennes sinne.
Redan som barn hade hon visat anlag för skaldekonsten, under sin sista förlofningstid hade hon under Fabricius’ ledning pröfvat dessa sina anlag, men det var som om hennes sångargenius, först genom lidandet luttrad och stärkt, vågade själfständigt pröfva sina vingar.
Poesien skingrade sorgens dystra moln, och detta i än högre grad, då hon såg, huru hennes sånger vunno genklang i andra hjärtan. Afven andra kunde förstå hennes förtviflan, äfven andra hade liksom hon sörjt och lidit. Hon kände åter vänskapens och sympatiens makt, och det var just detta som hennes veka, känsliga hjärta längtade efter.
Hon började återvända till lifvet och dess omsorger, om det också ännu dröjde långa år, innan det djupa såret helades.
En af hennes vänner, som kallar sig »en medlidsam åhörare» och antagligen var en hennes kusin, adjunkten i Upsala Karl Klingenberg, lät 1743 utgifva på trycket några af hennes elegiska sånger under titeln »Den sörjande turtur-dufvan». Då de kunde sjungas på kända melodier, blefvo de allmänt spridda, och fru Nordenflychts namn vardt kändt af alla, som älskade vitter läsning.
Hon inflyttade nu till Stockholm, såsom det synes hufvud-sakligen af hälsoskäl, om också till en del af förhoppning att med större lätthet kunna egna sig åt litterär verksamhet. Det fordrades för henne dessa yttre omständigheter för att förmå henne öfvergifva landet och naturen.
Många vittra tankar och planer uppfyllde fru Nordenflychts hjärna under de nu följande åren, och hon strängade flitigt sin lyra. Den om vår litteratur fortjente boktryckaren Lars Salvius förläde hennes skrifter och hjälpte henne sålunda i någon mån, ty hennes ekonomi var allt annat än lysande,
Källa: Project Runeberg ·
