Sida 340
allt., då jag egde min ljufvaste man, och när det förnämsta af min lilla egendom blef på sjön skadadt och förloradt, tyckte jag mig ingenting hafva mist, så länge jag hade denna skatt i behåll.»
Endast i sju månader fick fru Nordenflycht njuta den lycka hon satte så högt. Hennes man insjuknade i en hetsig feber och dog efter nio dagars sjukdom. Hans förtidiga död beklagades allmänt. För hans enka var den ett förkrossande slag. Hvarken religionen eller filosofien eller vänners deltagande kunde bringa henne någon tröst.
Sorg, oro och förtviflan undergräfde hennes af vaka medtagna krafter. Hon låg länge sjuk och kände ingen lust att åter börja lefva ett lif, som nu för henne förlorat allt värde.
Men hon tyckes hafva egt de svagas sega styrka. Hon bröts ej af sjukdomen, utan tillfrisknade, om också långsamt. Så snart det var henne möjligt, lemnade hon Karlskrona — platsen för hennes korta lycka och djupa sorg.
Återkomsten till Stockholm och till hennes gamla umgängeskrets medförde ingen lindring i hennes smärta. För den mest deltagande vän kände hon sig främmande. I ensamheten däremot var hon liksom omgifven af förtrogna, af vänner — där hade hon sina .minnens sällskap.
Hon sökte därföre en aflägsen tillflyktsort. På Lidingön hyrde hon en stuga och inrättade där sitt ensliga hem. Ett musikinstrument och några sångfåglar voro hennes enda förströelsemedel.
»I denna enslighet liar jag min boning valt;
I detta tysta lugn jag världens storm betraktar.
All höghet, prakt och lust, som lyckan bjuder falt,
Jag som en flyktig rök, en väderbubbla aktar.
Här skall jag lära mig att draga tidens ok I tålamod och hopp, till frihetsstunden nalkas,
Tills döden löser af mitt mörka ängslans dok,
Och all min smärtas eld i säker hvila svalkas.
Min lefnadslust är skuren af, Och döden är min längtan. Till dig, du mörka, tysta graf, Står all min trängtan.
Källa: Project Runeberg ·
