Sida 339
unga flickan ett tomrum, men ingen bitterhet, ingen tärande sorg.
Hon bodde vid denna tid med sin moder i Stockholm. Filosofisk och vitter läsning var alltjämt hennes käraste sysselsättning, och hennes vetgirighet hade endast tilltagit med åren. I det franska språket hade hon blott obetydliga kunskaper, och för att fullkomna sig härutinnan beslöt hon att taga några lektioner. Såsom lärare anbefalldes henne en ung prest vid namn Jakob Fabricius, hvilken någon tid varit anställd vid den franska församlingen i Stockholm.
Fabricius såg bra ut, var intelligent, qvick, liflig, med ett poetiskt sinne. Det dröjde ej länge, innan Hedvig Charlotta i sin unge lärare såg sitt drömda idéal. Hennes ömma känslor funno genklang.
Den växande böjelsen sågs med ogynsamma blickar af Hedvig Charlottas omgifning. Ännu spelade adelskapet en stor roll, och det hölls af familjen Nordenflycht i ej mindre ära för att det var af ungt dato. Flickans bröder, tillika hennes giftomän, vägrade att samtycka till en förbindelse med en ofrälse prestman. Först när den yngste brodern, Anders, som ifrigast bekämpade giftermålet, 1740 lemnat riket och bosatt sig i Kurland, kom det till stånd.
Pröfningstiden hade dock sina behag för den romantiska, känsliga flickan. Att lida för kärleken var för henne endast att lägga nya kol på elden. Båda voro svärmiska och poetiska, och deras brefväxling »var ej annat än herdaqväden». Han var road af hennes vetgiriga sinne, han gaf henne böcker, de läste, de diktade tillsammans. Deras lif syntes dem som en roman, hvars upplösning de afvaktade med spänning. »Det var den ijufvaste tid af hela min lefhad», säger fru Nordenflycht själf.
Upplösningen var, såsom det tycktes, den lyckligaste. Deras bröllop firades i maj 1741. Fabricius förde sin brud till Karlskrona, där han utnämnts till pastor vid Kongl. Amiralitetet.
»Där lefde jag med honom», skrifver fru Nordenflycht, »den allra sällaste lefhad, som någon dödlig kan hafVa i denna jordiska ofullkomlighet. De svåraste händelser af sorg och skador kommo den ena efter den andra öfver mig, men voro dock icke mäktiga att rubba min förnöjelse. Jag egde
Källa: Project Runeberg ·