Sida 338
Tideman, som hade sig anförtrodd ledningen af ett vid hennes faders egendom nyanlagdt manufakturverk.
Han var en liten, puckelryggig herre med ett blekt, sjukligt utseende. Men detta frånstötande yttre dolde en varmt kännande och djupt tankande ande. Han sysselsatte sig mycket med den uppväxande flickan, hon frågade honom till råds och anförtrodde honom sina innersta tankar. De filosofiska böcker hon läste väckte hos henne tvifvel på allt hon förut ansett heligt och rätt, hennes tankar irrade oroligt af och an. Johan Tideman sökte lugna henne. Han hade redan i unga år genomgått en hård pröfningens skola, han hade själf känt tärande tvifvel, men hade nu kommit till en fast världsåskådning, som han bibringade henne. Det praktiska i kristendomen var för honom det väsentliga, han sökte leda hennes tankar från de ofruktbara grubblerier, i hvilka de förirrat sig, till den värld, som omgaf henne.
Snart skulle den unga flickan utsättas för andra sorger än dem som filosofiens svårlösliga frågor gifvit henne. Hennes fader dog efter sju månaders sjukdom i juni 1734. På sin dödsbädd hade han inkallat den unge Tideman och Hedvig Charlotta och uttalat såsom sin sista vilja, att de två måtte blifva man och hustru.
Sedan den första smärtan öfver faderns bortgång stillat sig, började den unga flickan tänka öfver sin framtid. Tideman syntes henne nu i ett helt annat ljus än förut. Såsom lärare hade hon beundrat och vördat honom, men när hon tänkte på att han skulle blifva hennes make, kände hon endast obehag och leda för hela hans person.
Johan Tideman visade med blyg tillbakadragenhet sin beundran för den unga, täcka flickan, och efter strider och öfverläggningar med sig själf beslöt hon sig för att följa sin faders vilja. De förlofvades. »Han vardt mig mycket kär», skrifver hon i sina anteckningar, »ehuru mina ögon ej hade samma nöje som öronen, men jag såg nu endast den skönhet, som i själen låg.» Ekonomiska skäl fördröjde dock giftermålet, och under tiden nedlades fästmannen på sjukbädden. Först efter ett helt års sängliggande befriades han i maj 1737 från sina plågor, hvilka han burit med tålamod. Hans afsked från detta lifvet var fylldt af lugn förtröstan på ett kommande. Hans bortgång lemnade hos den känsliga
Källa: Project Runeberg ·