Sida 347
rekthet i uttryck, som voro den franska smakens styrka. Hon hade studerat sextonhundratalets författare, beundrat M:me Scudérys romaner och La Bruyéres karaktärer, Lafontaines fabler och Boileaus smaklära. Hon följde med samma vakna intresse de nya upplysningsidéer, som nu bröto sig fram. Halft förskräckt skrattade hon åt Voltaires djärfva qvick-heter eller grät med Rousseaus Héloise.
Hon läste vitterhet, historia och filosofi — alltid helst filosofi liksom i sin ungdom. Hon kastades mellan olika tankar och åskådningar, men hon fann nu liksom då i en hufvudsakligen på det praktiska lifvet riktad kristendom lösningen af sina tvifvelsmål.
Att till poesiens språk öfverflytta de filosofiskt-moraliska tankar, som fyllde hennes sinne, var hennes käraste sysselsättningar. Flere prof däraf lemnas i hennes samlade skrifter. Dessa oden till hoppet och tron, dess qväden öfver förnöjsamhet och enkelhet hafva mycket af tidehvarfvets något snusförnuftiga lefnadsvishet, mycket af dess retoriska stil och må hafva lifligt prisats af de gamle »tankebyggarne», men vår tid tilltala de föga. Det samma kan sägas om de andliga skaldeqväden hon utgaf 1758. Vi beundra mest hennes enkla visor, ofta i herdemanér, där hon glädes och sörjer, gråter och jublar och alltid är sig själf.
Hon sträfvade dock efter att fylla än större uppgifter. Det beröm, som tilldelades henne, närde hennes ärelystnad. Hon ville skänka den svenska litteraturen ett epos efter mönstret af Voltaires »Henriade», och hon skref »Konung Karl Gustafs tåg öfver Bält». Hon uppbars ej vid sitt ämne af den fosterländska glöd, som detta fordrade, hon är svulstig, och hon är vek. Då var hon på ett helt annat sätt inspirerad, när hon skref den långa dikten: »Fruntimrets försvar», riktad mot Jean Jaques Rousseau, hvilken dikt liksom den föregående inflöto i de redan omtalade samlingarne.
Fru Nordenflycht var en varm beundrarinna af den känslofulle schweizaren, och stor vardt därför både hennes harm och sorg, när hon fick läsa, huru han i ett offentlig-gjordt bref till D’Alembert om en teaters inrättande i Geneve frånkände qvinnan »förstånd, smak, lärdom och snillegåfvor».
Hennes »Fruntimrets försvar» kan ännu — åtminstone delvis — läsas med nöje. Ilcm utvecklar en icke obetydlig
Källa: Project Runeberg ·