Sida 355
vänners omdöme om hennes personlighet, utan också många af hennes dikter. Hon lade likväl alltid sina känslor i dagen med mycken försynthet. Hon omhuldade och afgudade dem ej, stoltserade och triumferade ej med dem. De kommo endast fram enkelt, stilla, såsom innebärande hela sanningen.
Hennes skarpa blick hade upptäckt det falska patos, den uppstyltade retorik, hvaruti de starka känslorna så lätt utmynnade, ej minst på hennes tid. Dessa högtrafvande sånger om dygd, hopp, kärlek och tro, dessa ljufliga herdescener, som hennes samtid beundrade, föreföllo henne osanna och — komiska. Hon såg alltid lättare än alla andra skillnaden mellan synas och tara och var alltid färdig med ett godmodigt löje eller ett uddhvasst skämt.
Fru Lenngren vågade sig en gång på kunglig födelsedags- och festpoesi. Hon skref sin »Eklog», i sin enkelhet originel, vacker och mera till hjärtat gående än alla de granna fraser och stora ord, hvarpå sjuttonhundratalets litteratur är så rik.
I »Den glada festen», i »Buketten», »Källan», »Poj-karne», »Tiggarflickan» och några andra småstycken har hon gifvit uttryck åt den sunda, enkla känslighet, som kan sägas vara den vackraste sidan af hennes individualitet både som skald och människa.
Fru Lenngren har försökt sig på dryckesvisan, lärodikten, parodien, balladen, men det är i idyllerna och satirerna, som hennes skaldekynne tydligast framträder, det är främst i dem hon visar sina två stora egenskaper, qvickhet och känslighet, hvilka i hennes bästa arbeten uppträda förenade, det är först och främst i dem hon alltid är klar och sann.
Liksom den stora skaldinnans dikter ännu lefva i friskt minne hos hvarje bildad svensk, så hafva vi ock redan i barndomen gjort oss förtrogna med de allmänna dragen af hennes lefnad. Vi känna hennes enkla, flärdfria väsen, hennes hjärtegodhet, hennes tillbakadragna hållning, som gjorde det svårt för en ytlig bekant att ana, hvilket snille som doldes inom denna husmoder »sans peur et sans reproche».
Och djupare än till dessa allmänt kända drag är det omöjligt att tränga. »Hon skänkte världen sina sånger blott», hon var ej den, som öppnade sitt hjärtas vrår och vinklar för
Källa: Project Runeberg ·