Sida 359
domsvän, Henning Schmiterlöw. Brefvet är dateradt den 9 april 1779. Hon klagar först, att hon nödgas stanna i Stockholm, längre än hon ämnat, till följd af alla de motigheter, som fördröjde uppförandet af hennes öfversättning af Favarts »La belle Arséne»:
»Det yrke jag har valt, mig tycks bedrägligt vara.
Jag ökar utan frukt de arma snillens skara,
Som mödsamt nöta ut båd’ anda, lif och själ,
Blott for den ringa lön att hetas rimma väl.
Nej, lyckan och min vinst jag mera bör bevaka,
Jag gar till min natur och könets gräns tillbaka.
Af hjärnans tomma gräl man ingen föda får.
I tofsar, flor och bjäfs vår lycka nu består.
I gyckeldockors här, jag gillar Ert exempel,
Ifrån Parnassens höjd jag flyr till smakens tempel,
Men skall, då jag med sorg från Pinden afsked tar,
Behålla nagra rim till vänners nöje q var.»
Hvem märker ej den vemodsfulla bitterhet, som genomgår dessa rader! Det var en skarp brytning med ungdomens önskningar, drömmar och intressen. Denna brytning blef för henne svårare därigenom att hon ej älskade den man, som hon nu, beherskad af dessa känslor, af önskan efter lugn och efter en qvinlig verksamhet, gaf sin hand.
Åtminstone tyckas de flesta biografer anse, att Anna Maria Malmstedt ej hyste någon ömmare böjelse för kanslisten och medredaktören i tidningen Stockholmsposten Carl Peter Lenngren. Hon hade gjort hans bekantskap i det Schröderheimska hemmet, och det påstås, att det var den glada och snillrika herskarinnan i detta hem, Anna Charlotta Stapelmohr, som hade ställt till partiet. Denna dam skulle till och med genom en liten list förhjälpt den torre och tväre Lenngren att komma fram med sin anhållan. Hon gömde en dag Anna Marias sypung och öfvertalade henne att skrifva en skämtsam annons och lofva upphittaren någonting riktigt godt, så skulle den nog komma till rätta. Anna Maria lydde uppmaningen och lofvade, att
»Den denna pung, till färgen grön,
Tillrättaskaffar, får till lön En puss och tvänne sockerbrön »
Källa: Project Runeberg ·