Sida 361
lefnadsöden*), men hon själf hade tillräckligt med kunskaper, tillräckligt med snille för att inse, att, om man »studerar världen väl, . den ger ämnen nog att tänka», att »hvar människa är en bok, värd att känna», och att »oftast af en tok den vise någon visdom lärde». Fru Lenngren hade ej något mångfrestande, oroligt, ombyteslängtande lynne, hon hade fått en bland goda feers bästa gåfvor, att kunna se de komiskå sidorna af denna världens skröpligheter, hon tyckte till och med att denna värld, »noga öfverlagdt» har »mer rätt till löje än till tårar».
Fru Lenngren behöfde dock ingalunda genom sitt giftermål säga farväl åt alla sin ungdoms intressen. Hon ville ej längre vara. författarinna, hon arbetade utan anspråk och utan ärelystnad, hon skref måhända ej tiondedelen af hvad hon skulle skrifvit, om hon ej bundits af sina husliga plikter, men hon skref nog för att blifva en af våra klassiska författare, och *nåhända hade hon som M:lle Malmstedt aldrig kunnat få den litterära utbildning hon fick som Carl Peter Lenngrens maka.
Ty vi må väl minnas, fru Lenngren lagade ej blott såser åt sin herre och man och hans umgängesvänner. Hon såg visserligen efter såsen, »att den ej fräste öfver», hon uppträdde ej vid tebordet med bläckiga fingrar och blåstrumpeminer — och detta var på den tiden ett ständigt ämne till beundran och förundran — men hon var tillika en värdinna, som uppmärksamt lyssnade till de vittra och lärda samtal, h vilka fördes i hennes närhet, och hon tog mer än en gång del i dem med sitt lekande allvar. Kellgren, Leopold, Rosenstein, m. fl. voro ofta sedda gäster i hennes hus, de bildade till och med ett litterärt sällskap, af hvilket hon var medlem.
Fru Lenngren läste dessutom ej obetydligt, som synes af hennes från många olika lands författare hemtade efter-bildningar och öfversättningar. Visserligen berättas det, att hon skulle hellre försakat läsningen af Horatius, än hon ville man skulle tro henne ha en så lärd sysselsättning. För-
*) Fru Lenngren afskydde, sora naturligt var hos en så gedigen karaktär, när man i sällskap ville framhålla hennes snille och liksom förevisa henne. Hon blef då odrägligt torr och likgiltig, påsom den gång då fru Franzén omöjligen kunde få henne intresserad för något högre än »älsklingskalfvem.
Källa: Project Runeberg ·