Sida 362
domarne voro stora på hennes tid, men det synes oss dock, som om vi såge det ironiska leendet på fru Lenngrens lappar, i fall någon for henne uttalat en dylik förmodan.
Harmed vare nu huru det vill, fru Lenngren lefde i en intelligent umgängeskrets, hon läste ej obetydligt, och hennes skaldskap utvecklades, måhända mest genom Kellgrens inflytande samt genom bekantskapen med den nyaste danska litteraturen.
Fru Lenngren sades, då hon gifte sig, hafva gömt sin lyra under sitt sybord, men det hindrade henne inte att taga fram den då och då. Hon gladde därmed sina vänner och allra mest sin man, som for sin tidning, Stockholmsposten, då och då fick en v spalt fyllnad», som sökte sin like.
Glansperioden i hennes diktning inträffar mellan 1793 — 1800, men hon diktade äfven de föregående åren, såsom synes af en af henne med utsatta årtal uppgjord förteckning öfverohvad hon själf skrifvit. •
Åtskilliga af hennes stycken, såsom »Kärleken och Dårskapen» och »Äreporten», hafva af senare kritici påvisats vara efterbildningar, men detta kan ej förringa fru Lenngrens skalderykte, då hon oftast i uttryckens målande kraft och i qvicka vändningar öfverträffar sina original.
Ehuru hon efter sitt giftermål aldrig utsatte sitt namn, var det dock nästan lika kändt som hennes dikter, och på Svenska akademiens högtidsdag 1797 uppläste Gyllenborg ett ode till hennes ära. Ilon hade undanbedt sig en offentlig hyllning; när den kom henne till del, besvarade hon den genom dikten »En dröm», däri hon låter fru Nordenflychts skugga uppträda, klandrande att en sådan obetydlighet som fru Lenngren biifvit besjungen.
»Säg hvarför hon ett lof forskyller?
Det finnes ju ej ett enda fär
I hennes stackars två idyller.»
Fru Lenngren kunde ej låta ironien vara, äfven när den, som här, mindre var på sin plats, ty hennes »Dröm» blef härigenom inte alls, hvilket var meningen, en anspråkslöshetens dikt.
Gyllonborgs odo hade väckt uppmärksamheten på fru Lenngren. Man sysselsatte sig återigen med hennes person,
Källa: Project Runeberg ·