Sida 63
frihetskärlek, men ej kunde hon föra dessa trogne dannemän i striden, ej räckte hennes kraft till att sammanhålla dessa mot hvarandra afundsjuke, alltid opålitlige stormän. Tiderna voro allt för upprörda, för att en qvinna, ens den hjältemodigaste, skulle kunna verka en mans verk, som häfd och lag vörda.
Kristina Gyllenstjerna kunde ej hindra, att Stockholm föll, men genom hennes beslutsamhet och mod föll Stockholm med åra. Och detta är ett verk, stort nog för att denna hjältemodiga qvinnas namn skall hedras, så länge Sveriges folk älskar sitt lands historia och ärar dess minnen.
Den 5 september undertecknade konung Kristian ett af fru Kristinas sekreterare uppsatt förlikningsbref, i hvilket först utlofvas åt henne fullständig glömska af det förflutna, vidare i förläning, utom åtskilliga gods i Sverige, Tavasthus län och Kymmenegård i Finland. Hennes vänner och anhängare togos i konungens nåd.
Två dagar senare gjorde konung Kristian med stor ståt sitt intåg i Stockholm från Södermalm. Den södra befästa porten hade rifvits för att bereda större utrymme åt den lysande skara riddersmän och krigare, som åtföljde segraren. Borgmästarne med stadens nycklar och en ståtlig procession af adel och borgare voro honom till mötes. Först styrde han kosan till Bykyrkan, där gudstjenst hölls, och sedan aflade han ett besök på slottet hos fru Kristina.
Här stod hon nu inför denne utländske herskare, hennes aflidne herres fiende, nu hennes och hennes barns konung. Hon kunde ej göra det utan bittra känslor. Visserligen hade hon genom sitt ärofulla försvar af Stockholm under mer än ett halft år hejdat konungens segertåg, visserligen hade hon betingat sig de förmånliga vilkor segraren bjuder en tapper fiende, men hon var besegrad. Hennes stolta drömmar att upprätthålla mannens verk hade gått om intet. Sturarnes sak och den fosterländska saken, hvilket var ett och det samma, var förlorad. Måhända tänkte hon, att detta undfallande endast var ett tillsvidare, ett vapenstillestånd, tills den unge
Källa: Project Runeberg ·