Sida 64
Nils Sture själf skulle kunna föra vapen mot sin ätts fiende. Konung Kristian torde väl ej heller utan misstroende mottagit förlikningen med Sten Stures enka, och han ville på inga vilkor bo på slottet, utan slog sig ned i staden hos en tysk borgare. Efter att hafva vidtagit nödiga förordningar till sitt eröfrade rikes skydd afreste Kristian den 15 september till Köpenhamn.
I november var konungen åter. Då skulle riksdag hållas och kröning firas. Konungen uppträdde med stor prakt, och i hans följe funnos många förnäma främlingar, till och med ett kejserligt sändebud, som skulle till Kristian öfverlemna det gyllene skinnets orden.
Festligheter och främlingar hade äfven på dåtidens svenskar en egen dragningskraft, och adeln samlades talrikt i staden, som man på bästa sätt sökte upphjälpa efter den utståndna belägringens vedervärdigheter. Konungens uppförande borde ingjutit misstankar hos svenskarne och gjort dem böjda snarare för att hålla sig fjärran från hofvet än för att deltaga i dess fester. Han omgaf sig nämligen uteslutande med danskar och gaf åt dem alla viktiga uppdrag. När riksdagen hade trädt samman, var det en dansk, Jens Beldenacke, som för svenskarne fick tolka den svenska lagen, och dessa togo denna främmande tolkning till godo, huru förödmjukande den än var. De lugna, fredsamma svenskarne underkastade sig hvilka förödmjukelser som helst, blott de kunde få lefva i stillhet och ro. Någon stark själf känsla fanns tydligen ej hos de ledande männen. Då var den kraftigare hos allmogen, som dock ej för ögonblicket kunde i rådslagen göra sin vilja gällande.
Riksdagens förhandlingar berörde sannolikt föga fru Kristina. Däremot hade hon troligtvis fullt upp att bestyra med mottagandet af alla dessa fruar och herrar, som kommo att öfvervara kröningen och af hvilka många togo sin bostad på själfva slottet.
Vid kröningen torde hon ej spelat någon framstående roll, ty alla svenskar höllos på afstånd, och sorgeåret efter hennes make var ej ännu tilländalupet. Alldeles hålla sig undan kunde hon dock ej, ty det skulle hafva inneburit en rubbning i den forsoningspolitik, som hon beträdt vid Stockholms dagtingan.
Källa: Project Runeberg ·