Geografiska skildringar för skolan och hemmet. Del 2. Asien och Australien

man kolossala afgudabilder, vanligen föreställande guden Siva, åt hvars dyrkan denna stad är helgad, ligga eller sitta på strandsluttningarna; hvita, heliga kor promenera öfverallt omkring och sola sig.

Mest häpnadsväckande är dock den lefvande folkmassa, som rör sig på denna förunderliga skådeplats. Mellan tempel och byggnader leda på mer än 40 särskilda ställen breda och höga trappor från staden ned till floden. Alla dessa ghats, som äro af hvit marmor, men af århundradens, ja, årtusendens tramp och nötning blifvit något ojämna och ålderdomsskröpliga, täfla med hvarandra i rang och helighet. Den syn, som dessa trappor från floden erbjuda, är obe-skriflig. En oafbruten ström af människor i dräkter, som hufvudsakligen lysa i hvitt och rödt, böljar på dem, alla bärande sina lysande metallkärl, som de fylla i floden och sedan hembära. Jag tror icke, att jag öfverdrifver, om jag säger, att jag här såg 100,000 människor i rörelse denna morgon.

Nere vid floden ser man en enda tät människomassa utefter hela den långa, tempelkrönta stranden. Under stora paraplyer sitta på kort afstånd från hvarandra braminpräster, som öfvervaka badningen. De mottaga offer af de badande och måla dem efter badet i pannan med de olika mystiska märken, hvilka beteckna den särskilda dyrkan, de ägna åt den ena eller andra gudomligheten. Det allmännaste är Siva-märket, tvenne stora, parallella streck tvärs öfver pannan, mellan hvilka ofta är anbragt ett rödt för gudinnan Kali, Si vas gemål.

På en mängd bryggor, som äro utbyggda i floden, sitta talrika braminer af hög kast och förrätta sina böner efter badet; men den stora massan, män och kvinnor om hvarandra, vistas nere vid själfva stranden och i vattnet. Med stort intresse betraktade vi kvinnorna, som tycktes vara de, som med största andakt och grundlighet utförde den heliga badförrättningen. Iklädda en tunn, hvit florsdräkt, gingo de ut i vattnet så långt, att endast hufvudet och bröstet voro synliga, och spolade först flitigt öfver sig med sina gula metallkärl; därpå doppade de flera gånger hufvudet ned i det ohyggliga, bruna vattnet och började sedan en mängd ceremonier. Med ena handen hopknipande näsan,