Sida 132
andra nejder af Centralafrika, endast att det kägelformiga taket är något högre och spetsigare och springer fram något längre öfver lermuren samt tjänar den till skydd mot regnet. Denna framspringande del af taket bäres af stöttor, som omgifva byggnaden med en slags låg veranda.
Furstens makt inskränker sig till befälet öfver områdets alla vapenföra män, som han efter behag sammankallar, till att med egen hand utföra dödsdomarna genom repet, till att fritt förfoga öfver krig och fred. I skatt uppbär han af sitt områdes inbyggare utom elfenben, som odeladt tillfaller honom, blott hälften af det kött, som blif-vit den gemensamma jaktens byte. Öfriga lifsmedel, säd och andra jordens alster, får han från sina egna fält, hvilka hans slafvar bruka, icke sällan till och med hans hustrur, af hvilka han plägar samla omkring sig en talrik skara. En hop drabanter omgifver städse hofdingen, och hofvet igen-kännes på långt håll genom de därstädes vid pålar och trädstammar upphängda sköldarne och vapnen, som tillhöra lifvakten, hvilken dag och natt är tillreds till sin härskares tjänst. Ehuru höfdingen saknar all furstlig ståt och till och med hårdnackadt försmår hvarje främmande prydnad eller smycke, är dock hans anseende det största hos niamniam, och utan hans befallning skulle en undersåte aldrig falla på den tanken att börja krig eller sluta fred.
Många af niamniamfurstarne kunna i värdigt uppträdande, i majestätisk hållning och fint sätt täfla med jordens alla furstar; så mycket oförklarligare synes däremot det rasande beteende, med hvilket de söka utbreda fruktan och skräck ibland sin omgifning. Om några påstås, att de lida af raserianfall, ja, att de till och med afsiktligt låtsa sådana; och för att gifva folket ett bevis på sin oinskränkta makt öfver lif och död, kasta de vid sådana tillfällen med egen hand snaran om halsen och döda med ett hugg af sin sa-belknif några ur mängden godtyckligt framryckta offer.
Underligt föreföll mig vid tanken på niamniams krigiska sinnelag, att höf dingen nästan aldrig själf går till striden, utan ängsligt afbidar dess utgång i närheten af sin hofgård för att i olyckligaste fall med hustrur och skatter fly undan för att dölja sig i otillgängliga skogsträsk eller i det höga gräset på aflägsna stäpper. Blott sällan hör man omtalas,
Källa: Project Runeberg ·