Sida 133
att en höfding själf fört sitt folk i striden. Vid angreppet höjes det vildaste krigsskri. Vid uppehållen under fäktan-det stiger man på tryggande af stånd upp på upphöjningar i marken och företrädesvis på de 3—4 m höga termitkullarna, som höja sig öfver det höga gräset, och de fientliga hoparna tillropa hvarandra då under hela timmar de löjligaste skymford och utmaningar. När vi en dag hade att försvara oss i en förhuggning emot infödingarnas angrepp, hörde man ständigt sådana tillrop. »Alla turkar» (så låta nubierna allmänt kalla sig i negerländerna), skreko de, »skola förgås, ingen skall komma ur landet, de skola aldrig återkomma, i grytan med turkarna! Kött! Kött!» Och därpå upprepade de den försäkran, att mig skulle intet ondt vederfaras. »Den hvite mannen», hette det, »då han för första gången kommit till oss, han skall ensam få aftåga, honom göra vi ingen skada!» Jag behöfver knappt omtala, att jag under de förhållanden, i hvilka jag just då befann mig, icke kände någon böjelse att på nåd och onåd öfver-lämna mig åt deras ädelmod. Äfven vill jag nämna det sinnrika sätt, på hvilket de förklarade oss krig, när vi söderifrån på återvägen å nyo beträdde deras område. Alldeles vid gångstigen och midt för allas ögon funno vi vid en trädstam tre föremål upphängda: en majskolf, en hönsfjäder och en pil. Lifligt påmindes jag om det uppfordrande budskap, som mötte den store perserkonungen, då han framträngt ända till hjärtat af skyternas land, och jag fick snart bekräftelse i vår förares förklaringar: »Kommen I på den tanken att bryta om också blott en majskolf eller taga en enda höna, så skolen I dö för denna pil.» Emellertid voro niamniam icke nog tålmodiga att afvakta en dylik förbrytelse, utan gjorde samma dag ett försåtligt anfall mot oss.
Vid jakt betjäna sig niamniam af fällor, gropar och snaror, och blott vid skallgång på stora djur samlas efter signaler af pukor tusentals väpnade män. Det sker framför allt, när elefanter visat sig, till hvilkas förintande de af den tätaste och starkaste gräsväxt uppfyllda stäpperna pläga skonas och vaktas för stäppbranden. Dit drifver man nu djuren, omringar hela området med folk, som föra eldbränder med sig, och branden begynner från alla sidor, till dess elefanterna, dels bedöfvade af röken, dels förlamade genom
Fehr, Geografisk Läsebok. III. s 9
Källa: Project Runeberg ·