Sida 169
ätbar gurka, som man ofta påträffar i landet. Till och med trädgårdsmeloner kunna erhålla en bitter smak, om några bittra vattenmeloner finnas i grannskapet. Bien föra nämligen frömjölet från den ena arten till den andra.
Invånarna i denna landsträcka utgöras af buskmän och bakalahari. De förra äro sannolikt urinvånare i den sydliga delen af kontinenten; de senare äro lämningar af betschuana-folkets första utvandring. Buskmännen lefva i öknen' af fritt val, bakalahari af nödtvång; båda äga en stark frihetskänsla. Buskmännen äro de enda verkliga nomader, som finnas i landet; de bruka aldrig jorden och uppföda inga andra husdjur än utsvultna hundar. De äro så väl förtrogna med villebrådets vanor, att de följa djuren vid deras flyttningar, jaga dem från trakt till trakt och äro sålunda ett lika starkt hinder för deras omåttliga tillväxt som rof djuren. Buskmännen s hufvudsakliga näringsämne är villebrådets kött, som ätes omväxlande med de rötter, bönor och frukter, som kvinnorna insamla. De, som bebo de heta sandslätterna i öknen, ha vanligtvis magra och spensliga former samt kunna uthärda stora ansträngningar och de svåraste försakelser. Många äro af liten, ehuru ej dvärglik växt. De till Europa öfverförda exemplaren ha ofta blifvit utvalda på grund af sin utomordentliga fulhet; följaktligen få européerna samma begrepp om hela stammen, som Afrikas folk skulle få om européerna, i fall de fulaste exemplaren visades dem som typer för hela den europeiska befolkningen. Att buskmännen likna babia-
Hottentotter.
Källa: Project Runeberg ·