Geografiska skildringar för skolan och hemmet. Del 4. Amerika

refflad pelare med lika stela, lodrätt uppstigande grenar. Vid sidan af kaktusväxten spelar det så kallade mesquite-trädet af ärtväxternas familj en mycket stor roll i norra Mexiko, där det utbreder sig i vidsträckta snår; dess sega, hårda, röda ved är dessa trakters viktigaste, ja, nästan enda bränsle; de saftiga skidorna åter, som till smaken påminna om äpplen, lämna högslätternas djur och människor en stor del af deras föda. Karakteristisk för snårbildningen är äfven en mycket egendomlig mexikansk växt, hvilken icke som kaktus odlas i våra boningsrum, men är en vanlig prydnadsväxt i europeiska växthus och så väl trifts i södra Europa, att den där växer vildt; vi mena agaven (amerikansk aloe), som länge har varit en af de viktigaste kulturväxterna i Mexiko. Öfver agaven med dess täta knippe af alnslånga, armtjocka och i kanten taggiga blad höjer sig på många ställen liljeträdet (Yucca); också detta förefaller oss så främmande och kallt och har intet gemensamt med vårt hemlands träd; det har nämligen inga egentliga grenar, utan stammen delar sig högt opp i några få tjocka armar, som i spetsarne bära hvar sin knippa af bajonettformade blad.

Efter hand som vi på vår järnvägsfärd, under hvilken vi blott ett par gånger stanna vid små stationer, försedda med hela vapensamlingar till värn mot öfverfall, närma oss Chihuåhua, förändras växtvärlden något, så till vida som kaktusöknen här och där viker undan för ett jämnt prärieland med lågt, gråaktigt gräs. Efter att så länge hafva stått under inverkan af kaktusslätternas nedtryckande, döda stelhet, blir sinnet på nytt lätt, och bröstet andas åter fritt, när lifvet ändtligen vaknar rundt omkring oss; ty det är verkligen lif på grässtäppen, den må vara hur torr och förbränd som helst; man får här se hjordar på flera tusen nötkreatur beta helt fredligt bland präriens antiloper. Herdar vakta boskapen, men dessa äro icke som ofta i andra länder barbenta, trasiga och smutsiga varelser; nej, norra Mexikos herdar äro på samma gång soldater, ståtliga gestalter till häst, klädda i läder jacka med silfverknappar och läderbyxor, med hufvudet täckt af den stora, bred-brättade mexikanska hatten (sombrero), med sabel vid sidan, pistoler i bältet och karbinen i handen. På sadelknappen hänger den oumbärliga lasson, som de begagna med så för-