Sida 12
de och ogästvänliga klipparkipelagen ha spanjorerna lika litet brytt sig om att framtränga som på Nordamerikas nordvästkust, där under liknande klimatiska förhållanden likartade fjordliknande sönderdelningar af fastlandet uppstått.
Så var vid midten af 1500-talet konturerna af Sydamerikas fastland i de stora dragen bekanta. Långt senare kom man till en klar kännedom om Nordamerikas kuster. Först småningom sammanväxte detta af flera öar till ett helt för geografernas åskådning, och långt efter 1500 talet funnos betydande kuststräckor, som voro alldeles okända. Först upptäcktes Florida (1513) och Mexikos kuster (1518) samt nordkusten af den mexikanska viken (1519). Den senare upptäckten skedde på en färd för att emellan »öar-na» Florida och Yukatan söka en sjöväg till kryddöarna. På denna färd hade man ock sett mynningarna af en stor flod; det var Mississippi. Samma år började Cortéz Mexikos eröfring. Han var den ende vetenskapligt bildade af Spaniens krigshjältar i den nya världen. Han lät den mexikanske kejsaren gifva sig en karta öfver detta rike och forskade efter en vattenväg, genom hvilken de östra och västra hafven borde sta i förbindelse med hvarandra; han betonar i bref till kejsar Karl V den stora politiska betydelsen af det visserligen icke funna, men säkerligen existerande hafssundet. Låge detta i Mexikos närhet, då vore detta land enligt hans åsikt nyckeln till den viktigaste vattenväg för världssamfärdseln, nämligen den kortaste vägen från Europa till Indien. Han sände för detta ändamål fartyg att utforska både den västra och den östra kusten af Mexiko samt trupper landvägen till Mellanamerika. Men då han ej där fann, hvad han sökte, vände han sedermera sina tankar mot de ännu obekanta trakterna i norr; mellan hans rikes nordgräns och Florida eller emellan Florida och Stock-fisklandet (New Foundland) måste det finnas luckor. Under dessa forskningar trängde spanjorerna rätt långt åt norr både utefter Amerikas västra kust och i det inre landet.
Fran^ år 1524 uppträdde äfven fransmännen som upptäckare på den nya världens östkust och gjorde till följd af sina framgångsrika upptäcktsfärder anspråk på dessa länder. Som vägvisare tjänade för fransmännen liksom för engelsmännen 30 år förut en italienare, en oförvägen sjöman,
Källa: Project Runeberg ·