Sida 158
ledens många krokar. Följande morgon fortsatte vi vår färd med en styf bris stick i stäf på ljusgrönt vatten med låga stränder på ömse sidor.
Tiden började nu bli lång ombord på Osiris. Det var hädanefter slut med vackra utsikter. På eftermiddagen passerade vi Dungeness’ båk, foro öfver Sarmiento-banken och vidare ut i Atlantiska hafvet, lämnande Kap de las Virgenes babord om oss, och efter fem dagars ytterligare resa i hög sjö för ånga och segel med en stark nordvästlig vind till hjälp anlände vi ändtligen på morgonen den 6 maj till Montevideo.
Resan hade varit lång, men det torde vara svårt att annorstädes påträffa en kuststräcka, som erbjuder ett sa rikt fält för iakttagelser i fråga om storslagen natur och intressanta folktyper.
Uppför Amazonfloden.
Den 24:de mars passerade vi Linjen, och redan den följande dagen kunde vi på de långa, gula strimmor, som vi då och då seglade genom, märka, att vi voro nära Amazonfloden. Allt mera tog flodvattnet öfverhand, och den 26:te på morgonen ångade vi fram i smutsigt, brungult sötvatten. Det var ganska intressant att iakttaga öfvergången från hafsvattnets blågröna färg till Amazonflodens smutsgula. Vid middagstiden fingo vi land i sikte, lågt och mörkt; det är urskogen, som sträcker sig ända ned till kustens sandbrädd. Så fingo vi öga på fyrskeppet vid inloppet till floden — en liten jakt med lanterna i toppen. Detta och ett litet lågt fyrtorn är allt, hvad den brasilianska regeringen anser sig böra offra på inloppet till jordens största flod. Från fyrskeppet fingo vi lots och styrde in mot Parå.
Den flod vi ångade uppför var egentligen icke Amazonfloden. Parå ligger nämligen vid floden Tocantins, som har gemensam myning med den förra. Detta mynningsområde är det största på jorden. Tusentals öar ligga här, öfver-täckta med urskogar, de flesta utan människobostäder, men med dess rikare växt- och djurlif. Den största af öarna, Marajo, är ungefär hälften så stor som England.
Källa: Project Runeberg ·