Sida 162
omkring sig blott skogarnes mörka linje, under sig det gula vattnet, öfver sig den molntäckta himmelen. Intresset förminskas dock hastigt. Enskildheterna i taflan kunna ej uppfattas. Man roar sig med att se på simmande gräsöar eller väldiga trädstammar, som strömmen skurit bort från strandbrädden, och som nu drifva ned för floden. Om dagen kan man styra förbi dem, men om natten händer det ofta, att ångaren stöter på en sådan skogsjätte, och då knakar det i hela fartyget, som om det skulle krossas.
Här lefver en art af de märkvärdiga sjö-korna eller lamantinerna. Dessa äro liksom hvalarna däggdjur, hvilka på ett synnerligen fullkomligt sätt afpassat sig till lifvet i vattnet: deras kropp är spolformig med en vågrät, bred stjärt, framlemmarna likna breda, ovala åror, baklemmar saknas; hufvudet är stort med bred, trubbig nos; den tjocka huden, som på ryggen är mörkt gråblå, på buksidan ljusare, är ytterst svagt hårbeklädd. De kunna blifva ända till 3 m långa. Lamantinerna äro slöa, fredliga och fullkomligt ofarliga varelser, som uteslutande lifnära sig af vattenväxter. Både deras kött och fett tycka infödingarna mycket om. Lamantinerna blifva ett lätt byte för dessas harpuner, när de råkat komma på grundt vatten.
Det är de roligaste stunderna om bord, när ångaren glider tätt invid land, ofta så nära, att trädens grenar stryka mot fartygets sida. Då kan man lätt få skjuta en högbent, hvit häger eller en flock bjärt gröna papegojor, hvilka suttit och pratat i munnen på hvarandra, så att de icke hört ångarens plask i vattnet.
Aldrig tröttnade jag att beundra urskogarnas mångfaldiga skiftningar. Tätt inpa hvarandra stå de smärta palmerna, cederträden med breda kronor, kautschukträden med silfvergrå, släta stammar, jätteträd och dvärgträd, hundraåriga, tornhöga stammar och trådfina slingerväxter, lianer och orchidéer, allt hoptofvadt och sammanväxt till en ogenomtränglig mur. Skall man fram genom en sådan urskog, måste det ske med sabelknifven, »manchetta», i handen, steg för steg måste man hugga sig fram, fälla träd, röja snår, bana sig väg med kompassen i hand, ty solens strålar
tränga aldrig ned.
En af mina reskamrater berättade för mig om en åtta
Källa: Project Runeberg ·