Sida 164
månaders expedition, som han företagit genom Guayanas nrskogar, ensam europé med ett följe af tio indianer Han hade blifvit en gammal man på den färden; åtta månader tillsammans med halfvilda indianer, hvilkas språk han icke förstod, och som han icke kunde lita på, hvarje dag kämpande sig fram ett litet stycke i skogen — tre till fyra kilometer — öfverallt utsatt för att möta ormar och andra giftiga kräldjur. Om dagen hördes intet ljud, men om natten vaknade allt upp, moskiterna surrade, puman och j agnaren röto, tusentals djur höjde sina röster till en gräslig konsert. Han kom ändtligen till en liten stad på Guayanas kust, fick gula febern och kom hem, darrande och svag som en gubbe.
Men från ångbåtens däck ser en urskog ganska behaglig ut. Här och där ser man en liten »chagra», en indiansk hydda, med därtill hörande bananplantering. Hela den brunröda familjen står på stranden och stirrar på ångbåten; Männen ha vanligen på sig ett par trasiga bomullsbyxor, kvinnorna en brokig kjol eller också intet alls. Men de taga sig väl ut med sin spänstiga hållning, sitt långa svarta hår, sin kopparfärgade hy och sina kolsvarta ögon. Chagran är torftig och täckt med palmblad. Vinden spelar igenom bambnväggarna, regnet tränger ned mellan fogarna, men indianens lif är fritt som det vilda djurets, hans egen vilja är den enda lag, han böjer sig för. Än ilar han pilsnabbt öfver vattnet i sin lilla kanot på sköldpaddfångst eller ligger inne i urskogen, lurande med sin långa båge för att sända sin pil i en tapir, än dåsar han i sin hängmatta, medan hustrurna fläta hans hår eller laga maten åt honom.
Dagen efter vår afresa kommo vi till Santarem, en tämligen högt belägen plats. Staden består af 5 till 6 hus, som bebos af européer, och ett halft hundratal indianhyddor. Vi kommo dit kl. 1 på eft. m., men på den tiden af dagen kan det icke vara tal om att företaga någon utflykt. Man ligger så lätt klädd som möjligt i sin hängmatta och svettas. För ett tjugotal år sedan öfverföll indianstammen Tocantin staden midt på natten. Icke en enda människa slapp undan. Alla blefvo dräpta eller släpade in i urskogen och troligen uppätna. »Gud är stor, men skogen är större», säga indianerna. Åtminstone är den så stor, att den mänskliga rättvisans arm ej kan nå missdådare, som flykta in i skogarnes djup.
Källa: Project Runeberg ·