Tillbaka Read Runeberg

Folkskrifter n:o 31-50 (1855-57)

Originalsida 439
Originalsida 439
Originalsida 438
Originalsida 439
438–439

Sida 439

Engelbrekt Engelbrektsson

Engelbreft Engelbrektsfon.

Denne man, en bergåman wid Fablu grufma, war wäl liten till wårten, men af ett ffort och redligt mod vch ett högt finne. Då allmogen flagade för Honom fin nöd och förtrodde honom fin affigt att med mwåld ffaffa fig rätt, afrådde han detta förrän man förjt före föft att med godo ffaffa hjelp i deras betryd. ”Komuns gen,” jade han, ”more fanffe ofunnig om foltets lidans de, och man borde fåledes underrätta bonom derom.” Detta åtog bhan fig och rejte till Köpenhamn, der for nung Grit då mintades. Här berättade han fogdens förfarande, anhöll att fonungen mille befalla en under föfning derom och erböd fig att jtå till anfwar för hmad han fjagt. GCrif funde ej med ffäl neta honom detta, och Smwenffa Rådet tilfades att företaga ranfakfningen. Det befanns då att Engelbrekt i allt talat fanning och att Jöpe Critsfon mar en ftraffbar och omwärdig tjenare. Härom uppfattes ett bref till fomimngen, och Engelbreft, äfenfom hans landsmän, mwäntade un med wighet att den grymme fogden ffulle bli bortfallad och få fin förs tjenta lön, Men emedlertid hade Jöpe Erifsfons mäns

Källa: Internet Archive · ·